Att göra klassresor (både uppåt och nedåt) är ofta komplext och detta leder i sin tur till att ens objektiva klass (klassificering efter bakgrund, inkomst och utbildningsnivå) och subjektiva klass (den egna upplevda klasstillhörigheten) kan skilja sig mycket åt.
Det finns dock ett nedärvt självförtroende som bara existerar hos personer vars släkt tillhört en ekonomisk, social och kulturell övre klass i flera generationer. Jag kan inte beskriva dessa personer på annat sätt än att de är självklara. De vet hur de tar ett rum och de har inte haft dåligt samvete över att resa och äta på fina restauranger. Det finns inte något annat alternativ än att världen tillhör dem, eftersom den alltid har gjort det.
Detta gestaltas berörande i den kritikerrosade irländska serien ”Normala människor”, baserad på Sally Rooneys roman med samma namn. Klasskillnaderna mellan det förälskade tonårsparet är nästan pedagogiskt tydliga: Connells mamma städar hemma hos Mariannes familj. Relationen de två inleder är hemlig, för trots att Marianne är den välbärgade är hon mindre cool.
Connell väljer till en början juridik på universitetet, men Marianne får honom att byta inriktning till engelska med argumentet att han ju gillar att läsa. För underklassen är det ofta inte ett alternativ att ”plugga på skoj” och bland humaniorastudenter är det nog vanligare att ha föräldrar som använder så kallade hushållsnära tjänster än det är att ha föräldrar som utför dem.
Väl på universitetet blommar Marianne ut, här är hon i sitt rätta element. Tvärtom är det för Connell. Som alltid med sociala koder märker de som behärskar dessa inte av dem. För andra är de brännande tydliga, men inte så tydliga att de felfritt går att härma. Att vistas i ett rum där ens klass tidigare inte låtit en vara är att inte våga ta ordet vid ett middagsbord, köpa billiga födelsedagspresenter och klä upp sig vid fel tillfällen.
Klasskillnaderna står alltså i vägen för Marianne och Connells relation. Detta tycker dock inte Liv Strömquist när hon och podcastkollegan Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar om serien i ”En varg söker sin pod”. Strömquist anser att Connell är för fåordig, att hans klassresa sker problemfritt och att han borde känna mer hat för det faktum att hans mamma städat hos Mariannes familj.
Men Connell är fåordig för att han, trots att han blir bäst i klassen, inte har det där nedärvda självförtroendet att yttra sig på seminarierna. Hans klasshat existerar kanske inte mot Marianne, men mot hans bortskämda kursare som klarar sig trots att de hellre festar än pluggar. Och hans klassresa är definitivt inte problemfri: visserligen går det bra för honom, men han mår också skit och ju högre han klättrar, desto mer i ett gränsland känner han sig.
Connell kommer aldrig att känna sig hemma i universitetsmiljön, han har konstant dåligt samvete över att vistas där och förstår sig inte på Mariannes vänner. Men ju bättre det går för honom på universitetet, desto mer växer han ifrån det gamla kompisgänget som bor kvar i småstaden och för varje gång han hälsar på dem har de mindre att prata om. Att befinna sig i detta limbo är en fångenskap som nog bara klassresenärer helt kan förstå.