Kärlek och sex en mänsklig rättighet

När jag såg Man ska ju vara två på Norrbottensteatern i helgen hände det att jag mitt i skrattet kände stark oro. Detta Utanträsk som allting utspelades sig i blev som en blöt filt av ett slags omvänt könsförtryck.
Män utan de rätta koderna. Män utan kärlekskompetens. Män som inte riktigt vet hur man ska möta en kvinna.
Här fightas förstås schablonerna med verkligheten som alltid. Ensamhet kan ju faktiskt vara självvald och oproblematisk. Men för många är den en stor livsbrist.
Att hitta kärleken är inte så jävla lätt. Ett spel ska spelas. En lek ska lekas. Man ska begripa en drös diffusa koder för att nå fram. Inte för het, inte för sval. Jag brukar ibland tänka på hur hopplöst det kan vara bara att hitta nya vänner. Hur lätt är det inte att fastna och cementera sin krets. Gå på en fest med nya människor och var glad om någon skulle råka komma fram och hälsa på dig, ta dig i hand och fråga:
- Vem är du?
Ren artighet är ju på utdöende nu när vi slaktar ceremonier och traditioner i förakt för det gamla. Kvar får vi ingenting, ingen som frågar vem du är eller var du kommer ifrån.

Min gamle vapendragare Kaselnikov och jag befann oss en tid i Utanträsk som ungkarlar. Det var ingen fröjd, kanske inte så mycket beroende på att vi var ensamma och kåta. Värre var det nog med bilden av oss själva som lutade åt alla håll. En man ska vara en förförare. En man ska erövra världen, och var det ingen som ville ha oss just då så förlorade vi på något underligt sätt värde. Så kände i alla fall jag, att det fanns en ofullkomlighet som lurade. Man kunde trösta sig med one-night-stands för att höja självkänslan några pinnhål. Men känslan av ofullkomlighet kom snart tillbaka.
Nu hade vi båda tur och hittade våra prinsessor. Kanske för att vi tidvis lyckades besegra ofullkomligheten. Så vi slapp gifta oss med oss själva där djupt inne i Utanträsk...
Teaterföreställningen rörde ändå upp de där gamla känslorna. Men det som samtidigt slog mig var hur de ensamstående kvinnorna runt om mig inte alls verkade brottas med samma problematik. Det kan förstås finnas en ömhetslängtan och en kåthet även hos en ensam kvinna. Men det verkade inte påverka identiteten på samma sätt. Bilden av en ensam kvinna är fullvärdig. Jag pratar förstås även här om schablonerna, de bilder vi konstruerar av vad som är giltigt. Som att vi kan tycka det vore konstigt om någon helt och hållet saknade telefon. Det skulle i vart fall ses som en avvikelse. Men den ensamma kvinnan verkar inte vara någon sådan.

Andra vetskaper bekräftar slutsatsen, exempelvis den att män ofta har uppenbara svårigheter att bryta sig igenom en skilsmässa utan att halvt duka under. Och då tror jag inte alls att det är någon längtan eller sorg efter den gamla partnern som spökar, utan vilsenheten i identiteten då man inte längre får vara hingst i sitt stall.
Kärlek, ömhet och sex borde vara en mänsklig rättighet.
Om jag stirrade i naveln och kom fram till att jag saknade allt detta skulle jag förmodligen vara ganska obrydd över hur lönekontot såg ut eller hur pensionspoängen utvecklades. I Maslows behovstrappa borde kärleken och intimiteten kanske flyttas till andra trappsteget, redan efter knäckebrödet.
I detta av ensamhet plågade Singel-Sverige borde vi prata mer om allas liv och vår längtan...eller hur man åtminstone ska göra bilden av ensamhet mer jämställd. Fler i Utanträsk borde få chansen.