Fortfarande finns några som protesterar, som vågar säga nej till gruvbolagets inlösen av husen de bor i. Men det spelar ingen roll. Malmen ska fram och Kirunaborna måste röra på sig, så har det alltid varit. För min åttiofyraårige far, som hela sitt arbetsliv varit LKAB trogen, återstår samma fråga som för andra i samma situation; exempelvis de som bor i Kirunahus 4 (NSD 231106). Ovissheten om hur länge man kan bo kvar och vart man tvingas flytta är tärande, liksom vetskapen att ersättningen inte är kompensation nog. När röstningen är avgjord börjar folk röra på sig. För er återstår nu bara det trevliga att kvittera ut pengarna, ungefär så säger hon, juristen som guidat de boende genom processen. Ja, nu återstår bara pengarna. Och att hitta någonstans att bo förstås.
Jag vet inte ur det är tänkt, det här med den gröna omställningen och våra städer i norr som ska växa. En stadsflytt kostar pengar, drabbar invånarna och någon måste betala för kalaset. Nu är det upp till kommunen att sköta sin egen ekonomi, hälsar man söderifrån. Och Kiruna kommun drar in på skolelevers mjölk och äldreboendens efterrätter medan det statliga gruvbolaget går med vinst. Kanske har vi vant oss. Eller inte.
En del monteras ner, annat upp och mycket är på gång. Flytten av kyrkan närmar sig med stormsteg och det börjar dra ihop sig för vad som ska hända med sjukhuset. Ska det bli ett nytt bygge som i likhet med badhuset drar iväg med kostnaderna eller ska man komma överens om vad allt kan kosta i förväg. Regionen och LKAB är oense. Den ena tycker mer, den andra mindre. I DN (240111) läser jag braskande rubriker om att Kirunaborna snart kan tvingas få sjukhusvård i baracker. Moduler, rättar sjukhusets projektchef till det. Det låter ju inte lika illa. Kanske smälter baracker och moduler in riktigt väl i den övriga stadsbilden av fly-in fly-out arbetarnas bostadsläger. Vad vet jag. Kanske den delen av Kiruna kan visas upp nästa gång fina ministrar kommer på besök?
Ung, frisk och icke-barnafödande. Check på den, då kan du trivas i Kiruna. Men det är ju inte riktigt sant, det heller. För en stor del av de ännu unga och friska människorna jobbar ju inom gruvindustrin men kommer tids nog även de att behöva både skola, vård och omsorg. Och banne mig, kanske är det inte bara gruvskalv som mullrar i marken under Kiruna. Jag tycker mig ana en känsla av att nu får det vara nog. Kanske är det helt enkelt en ny gruvstrejk som är på väg. Och då, kan jag lova, stannar Sverige.