Efter andra dagen var min mail översköljd av upprörda läsare (män) som jag trampat på tårna med mina låga betyg. Jag skulle dö, jag var en så kallad feministfitta som inte kunde någonting om rockmusik och jag blev informerad om att jag skulle vara försiktig när jag var ute själv om kvällarna.
Till alla nät-troll där ute: ni får uppröras bäst ni vill, det rör mig inte i ryggen.
Som present för att ni driver mig att fortsätta tycka får ni nu även ett ansikte till namnet som ni kan kasta pil på.
Att skriva krönikor om nöje ska bli just det. Ett rent nöje.
Jag har kandidatexamen i livsnjuteri där en uppsjö av små nöjen fyller min vakna tid, dock känns det alldeles för innehållsfattigt för att fylla mina framtida krönikor med.
Jag skulle kunna ljuga och skriva om hur smart jag blivit av alla böcker jag läst, hur jag kan slukas upp av utställningar och att jag sitter på första parkett varje gång det visas en teaterföreställning.
Sanningen är att 70 procent av alla mina böcker är halvlästa.
Jag får panik av att titta på konst och fan ta den som släpar med mig på vernissage för att stå framför konstiga statyer som ger mig tillfällig tourettes.
Jag har varit på en enda teaterföreställning där jag bara ville brista ut i gapflabb för att jag drabbades av extrem sekundärskam.
Det finns två stora nöjen i mitt liv som kan ses som två ytterligheter; nöjen som får mig att känna för mycket och nöjen som får mig att slippa känna något alls.
Musik är mitt största nöje, den typen av nöje hör till kategori nummer ett.
För att väcka mitt intresse måste musik skaka om min verklighet.
Utmana.
Tror ni att nöje alltid är lika med skratt?
Jag har aldrig lyssnat på musik för att skratta.
Jag förkastar det nästan.
Jag vill inte lyssna på musik för att skratta.
Jag vill lyssna på musik för att det är där jag tänker, utvecklas och finns.
Det är där jag lever.
Musik har gjort mig till den jag är, den har format mitt sätt att se på världen och andra människor.
Musik har gett mig en drös med vänner, den har gett mig möjlighet att besöka oändligt många platser jag inte trodde fanns när jag varit på turné.
Musik har definierat mig och jag har byggt mitt liv runt den.
Kan tyckas att jag har en något laddad relation till musik och då passar det alldeles ypperligt att övergå till kategori nummer två: nöjen som får mig att sluta tänka.
Känslan av att slå på senaste avsnittet av ”Bonde söker fru” och fly tanken på att det känns som att världen håller på att brinna upp.
Det enda min tankeverksamhet behöver kretsa kring är om Erik någonsin kommer våga krama någon, om Sebastian alltid går i bar överkropp eller om tjejerna som dejtar Jonathan snart kommer inse att han är en idiot.
Den känslan.
Nöje – det som känns för mycket och det som gör att jag inte känner nått alls.
En perfekt kombination.