Det är nämligen så att jag alltid skruvar lite obekvämt på mig när någon i mitt skrå (återigen!) självsäkert utnämner oss journalister till Demokratins riddare. Trots det är det just det jag kommer att göra i den här texten.
Visst är jag övertygad om att oberoende journalistik är både ett medel för, och en förutsättning i, en demokrati. Men likväl tycker jag att journalister ibland borde vara lite mer självkritiska.
Långt allt ifrån vi gör är ju Pulitzerpris- eller Stora journalistprisetmaterial. Den medieetikintresserade har kanske reflekterat över att det under det senaste året skett lite väl många mindre lyckade publiceringar – och för den som missat dessa publiceringar kan jag rekommendera slumpvist utvalda avsnitt av ”Medierna” i P1.
För ja, ambitionen att dels alltid vara först på plats vid en nyhetshändelse och dels få människor att betala sig förbi hårdlåsta artiklar kan leda till att sådant som kanske inte borde ha publicerats publiceras. För att inte tala om alla slarvfel, av mer eller mindre allvarlig karaktär, som varje dag finns i en dagstidning. Personligen har jag i alla fall skrivit fler rättelser än vad som vore önskvärt.
Jag klagar alltså gärna på min yrkeskår och som sagt tycker jag ofta att vi journalister är mer självgoda än vad som är berättigat. Men trots det måste jag nu ändå vara martyr och lansera tesen att journalister verkligen behöver bättre villkor. För visst gör reportrar, redaktörer och publicister misstag, men de är sällan medvetet gjorda och de är aldrig lika förödande som medvetet spridda myter om exempelvis vaccinering. Eller den ryska propagandan.
Ja, kriget i Ukraina har väl inte minst visat hur viktig oberoende journalistik är och att den är något annat än marknadsföring och kommunikation. Och den är inte bara långt ifrån marknadsföring och kommunikation – den är det motsatta.
Visst diskuteras journalisters löner, men det är på våra fackklubbars möten och inte i allmänheten. Trots att journalisters villkor verkligen är något som borde beröra alla. Det är nämligen ett demokratiproblem att en kommunikatör i de allra flesta fall tjänar ganska mycket mer än vad en journalist gör. För det gör de. Och ett demokratiproblem är det.
Det är såklart att duktiga journalister lämnar branschen när lönen inom kommunikationssektorn är högre.
Vad är mer ett demokratiproblem? Att det i Sverige arbetar 2,2 kommunikatörer på en journalist. Hur absurt är inte det?