Vad har vi egentligen lärt oss av år 2020? Hur man tvättar händerna som en kirurg, kanske har vi sett att livet ändå rullar på trots att det känns som att livet är någon annanstans, vi har lärt oss om rekommendationer och restriktioner och vi vet nu att de killar som under många år har varit experter på Palme-mordet också är virologer och statistiker, att killarna kan också det.
Nya ord har vi tagit till oss: flockimmunitet, r-tal, PCR-test. Vi har träffats på nya sätt, på Zoom eller genom ansiktsmasker. Nya saker i det nya samhället. Men vad har vi lärt oss på djupet?
Det snöar och snön regnar bort. Kalendern säger att det ska bli ljusare nu men skymningen hemma vid torpet verkar inte bry sig om det. Klockan är nånstans mitt på dagen men det spelar mindre roll. Man är van att natten bestämmer om man kommer från Norrbotten. En kompis från Stockholm skriver att dom inte har haft mer än kanske tre soltimmar under hela december. “Förstår du hur vi har det?” Jag vet inte om frågan var ironisk eller om mörkret gör något med förståndet hos de ovana. Jag brukar känna likadant när jag åker till typ Spanien, den stekande solen gör mig helt seg i skallen och samtidigt cyklar en man förbi i dunjacka och halsduk. Förstår han hur jag har det? Det finns något tänkvärt i allt det där med att ta på sig någon annans skor eller dunjacka för att försöka förstå. På min psykologutbildning har jag lärt mig att det heter mentalisering, förmågan att se sig själv utifrån och andra inifrån.
Pandemin har straffat oss hårt. Jag har vänner som driver restaurang och får slåss med stekspadarna för att hålla sig flytande, några är artister och underhållare som inte får gigga medan andra sliter på intensivvårdsavdelningar och inte kan ta ledigt. Jag läser om människorna som säger att viruset nog inte är så farligt ändå. Jag ser ungdomar som försöker hitta genvägar för att få ha ett vanligt studentfirande. Jag möter rubrikerna som säger att Sverige med berått mod låter våra äldre dö. Mitt i allt det här så försöker jag se på alla dessa människor inifrån, utan att fnysa eller peka finger. Det är inte alltid lätt, vilket jag är den första att erkänna, men det är kanske just därför extra viktigt. Speciellt när världen är mer skrämmande än vanligt, när det vanliga plötsligt blir utbytt mot något nytt, och friktionsytorna mellan oss blir fler.
Det jag har lärt mig under 2020 är att man måste försöka se varifrån andras beteenden och tankar kommer. När jag lånar studentmössan och sitter hemma med närmaste familjen, och klasskompisarna uppkopplade på länk, för att fira studenten förstår jag lite mer. När min lånade turnékalender eller min restaurang plötsligt är helt tom blir jag arg, rädd och ledsen. Min tänkta julsemester kommer inte att bli av och jag vill skrika och slåss trots att jag egentligen inte har tid. Jag kommer aldrig att förstå helt men jag har lärt mig att jag måste försöka. Fördelarna med mentalisering kommer inte bara med insikter, ödmjukhet och hopp, utan också att det går att göra på smittsäkert avstånd. 2021 kanske inte blir så mycket bättre, men jag hoppas verkligen att vi blir det.