Men nu var det i alla fall så, jag pratade om rymden och jag märkte att engagemanget från hennes sida inte direkt var på topp. Jag försökte lätta upp stämningen genom att säga "det här samtalet känns lite som att landa på Mars", men innan jag hann komma till punchlinen gick hon bort för att göra te. Nu låter det här som att jag anklagar henne för att inte bry sig om vad jag har att säga men så är det absolut inte. Jag har nog bara pratat lite för mycket om rymden på sistone. Och det är jag den första att erkänna.
Det här återfunna intresset för det stora Alltet, var kommer det ifrån? Som så ofta, lika pretentiöst som sliskigt, hittade jag det på en promenad under en stjärnklar himmel. Ni vet sådana där promenader då man har tid att fundera på vad meningen med livet är. Då man inte behöver oroa sig för om riskastrullen håller på att koka över eller planera tvätt som ska hängas. På promenaderna som för tankarna till varför man egentligen gör någonting, någonsin. Vad den här verkligheten vi lever i egentligen är. Eller om verkligheten egentligen finns på riktigt?
Innan ni fortsätter läsa vill jag komma med en disclaimer. Jag har inte rökt oregano och jag mår på det stora hela faktiskt rätt bra. Men jag förstår också att den här texten mest troligt kommer att göra min mamma orolig. Nu kör vi! När den svenska filosofen Nick Bostrom 2003 kom med sin hypotes om att vi lever i en simulering var det nog många som skrattade åt honom. Bland annat jag. Han påstår att allt vi är, känner och tänker helt enkelt är ett dataspel, typ Sims, som är programmerat av någon, någonstans. Jag vet att det låter läskigt men med åren är det många ansedda filosofer och forskare som har börjat hålla med honom.
Bostroms argument säger: Om vi tänker oss en teknisk utveckling ungefär som den vi har idag och att denna utveckling kommer att fortsätta, så betyder det att det någon gång i framtiden kommer att finnas datakraft nog för att simulera en verklighet som skulle verka helt verklig. Artificiella historiska händelser som skulle kännas precis som den vi befinner oss i just nu. Gör man lite matematik på det där kommer man fram till att sannolikheten att vår verklighet skulle vara den enda sanna är ungefär lika med noll.
Så här sitter jag nu, som en kille, och funderar på vad allt det här skulle betyda. Vissa säger att simuleringshypotesen kan göra oss likgiltiga inför miljöförstöringar, krig och att Tusse vann Mello. Vad spelar det egentligen för roll om allting ändå bara finns i en dator? Jag tänker nästan helt tvärtom och känner mig nästan lite frigjord. Om jag nu köper den här hypotesen fullt ut skulle jag inte längre behöva tänka på meningen med livet som något större eller ogreppbart. Meningen med livet skulle istället vara det vi väljer att göra med det. Vår medmänsklighet, våra drömmar och mål. Helt oavsett om mina handlingar bara finns i en Sims-värld så får de verkliga konsekvenser. Jag känner mig stolt när jag har vikt tvätten. Jag känner mig ensam ibland. Jag känner, därför finns jag.
Nu ska jag inte tråka ut er mer med mina existentiella bryderier men jag tror helt säkert att min flickvän kommer att bli överlycklig att få höra om det här! Önska mig lycka till. Game on!