Byn som heter Lappträsk och ligger en bit inåt landet om man svänger av E4:an mellan Kalix och Torneå är var jag har en del av mina rötter och där tillbringade jag många somrar. Vi sköt med luftgevär och fikade, vi lyssnade på berättelserna. Jag tittar på bilden och försöker minnas tillbaka till en tid jag aldrig fick uppleva. På den lilla taxins motorhuv sitter min farfar med ett muntert leende, mellan de upprymda läpparna; en pipa vant fastklämd, och i hans knä ligger en stor svart hatt. Man ser att det är något speciellt med den här dagen. På bilden kan man se en annan man som står bredvid bilen och hans ögon gnistrar. Man ser ett annat liv i blicken, ett liv i rörelse och en värld som snart skulle kännas mycket mindre. Det här var dagen då byn fick se en bil för första gången.
Mina små fingrar rör sig mycket ovant över tangentbordet. Osäkra inför nästa rörelse då hela världen nu ligger framför mina händer. Det är 1990-nånting och back in the days och i den lilla skolsalen har vi fått 15 minuter var, 15 minuter i rampljuset av framtiden, och jag känner hur det pirrar i kroppen. Vi hade alla sett fram emot den här dagen ända sen Margareta, vår klassföreståndare, berättade om det här med internet just innan helgen. Hon sa att man kunde hitta vad som helst, ta sig ut i världen, med bara några knapptryck och en livlig fantasi. Hela lördagen och söndagen hade jag fantiserat om det här. Ibland inte riktigt förstått om det verkligen var sant, andra gånger svävat bort i tankar om att världen aldrig skulle bli sig lik. Nu satt jag där. Mina små fingrar bara millimeter ovanför tangenterna och bara millimeter bort från hela världen. Det här var dagen då jag fick se internet för första gången.
Klipp till att jag ligger i soffan och slöscrollar på min mobiltelefon. 15 minuter känns som ett ögonblick lika övergående som allting annat. Man har skickat ut en ny satellit, något företag har fått tillstånd till att använda flygande bilar över Peking, en dator som nyss inte visste något om schack är nu bäst i världen, det finns ett vaccin och jag träffar mina kompisar från andra sidan jorden på en videolänk. Det här är en dag som alla andra. Jag landar i vemodet, insikten att jag inte minns senast jag blev förvånad eller överraskad, som människorna i Lappträsk när de fick se sin första bil eller som lille Johan när han gläntade på dörren till internet.
Ingenting blåser mig av stolen längre. Ingenting får mina ögon att gnistra. Jag vet inte om det här beror på mig eller mer handlar om att vår värld helt enkelt går för snabbt, alltid några steg framför oss med tydliga spår som vi kan följa helt utan spänning. Jag vet inte varför men det jag vet är att jag saknar det. Telefonens ljus mörknar och jag sluter ögonen. Under flera år har jag trott att det bara är nostalgi och att jag har romantiserat dåtiden, i själva verket är det pirret jag har saknat. Att faktiskt kunna se det stora i det stora. Världen kommer att fortsätta springa, bilar kanske kommer att flyga, men jag ska verkligen försöka stanna upp och uppmärksamma vad vi människor faktiskt kan åstadkomma. Min farfar hade tyckt att den här världen är den häftigaste världen någonsin.