Rakt ner i kudden och mörkret, både bildligt men också fysiskt, och det enda jag har sällskap av är mina tankar. Tankar om livet och om allvaret i varför jag hamnade här för ett drygt dygn sedan. Något gick snett och mitt ena öga kraschade. Läkarna sa något om pupill och näthinna men orden däremellan har jag svårt att komma ihåg. Inte för att jag fattade där i stunden men det är också så vårt minne fungerar, vi minns sällan helheter utan istället ögonblick som blir som häftstift att hänga upp vår historia på. Mellan häftstiften förändras livet med tiden, vi bygger nya sanningar av hur det kanske var.
Efter ett par dagar ensam i den där sängen kommer min farbror på besök och han har med sig en liten cd-spelare och "Brott och Straff" som ljudbok. Jag har berättat om det här tidigare men det är först när jag läser en krönika om succé-tv-serien "Succession" jag förstår vad som faktiskt hände där i sjukrummet. "Succession" är en amerikansk tv-serie skapad av Jesse Armstrong. Serien följer den rika och inflytelserika Roy-familjen, som äger och driver ett globalt medieimperium.
Handlingen kretsar kring familjens patriark, Logan Roy, och hans fyra vuxna barn. Logan är en manipulativ affärsman som är fast besluten att hålla fast vid kontrollen över sitt företag, trots att han börjar bli till åren. Han står inför utmaningar både inom och utanför familjen när rivaler och interna strider hotar hans ställning och företagets framtid. Många kallar serien genial och fulländad, typ lika många både jämför den med och drar paralleller till King Lear, Macbeth och Hamlet. Och visst går det att titta på avsnitten med Shakespeare-glasögonen på. Äldre män som försöker behålla sin maktposition, besattheten i att styra och den gränslösa vägen mot toppen, familjeförstörelse och interna konflikter. Men samtidigt har jag länge stört mig på att dessa högkulturella jämförelser hela tiden måste dras. Kan inte saker bara få vara bra? Kan inte tv bara få vara nöje utan att vi måste skohorna in berättandet i klassiska tragedier.
Sen tänker jag på mig själv och Dostojevskij där i sjukhuset för många år sedan. Också jag försökte få saker att falla på plats mellan häftstiften i mitt liv. Känslorna av skuld och sammanbrott från boken blev mina egna, den djupa mänskligheten i att lita på läkarnas vassa skalpeller var närmare än någonsin. Jag byggde sanningar att hålla mig fast vid. På samma sätt som kulturjournalister försöker beskriva konst utifrån sin verklighet så konsumerar vi andra film, tv och litteratur på vårt sätt. Det kanske bara får vara så.