I oktober tog jag själv tag i saken, lastade in min Sören och åkte till veterinären i Överkalix. Med på resan var också mammas katt Sture. Länge hade jag gruvat mig för att utsätta dem för detta. All stress med att, helt i onödan, åka bil och träffa okänt folk. Dessa katter som lever tillbakadragna liv i Lansjärv, de skulle väl ändå aldrig komma på villovägar för att sedan hittas av någon som återförenar oss via chippet. Som stor kattvän vill jag ändå föregå med gott exempel. Om någon undrar om mina katter är registrerade vill jag kunna svara ja.
När katternas status ändå är på tapeten. Jag tillhör ju kategorin av människor som inte bara älskar katter utan också böcker. Därför vill jag passa på att ondgöra mig över alla dessa kattdräpare som befolkar spänningslitteraturen och som författarna dessutom räknar med att man ska känna en viss sympati för. I utmejslandet av en sådan karaktär, vad är det författaren vill åstadkomma? Kanske skildra en mörk sida som ändå inte är så pass mörk att man ger sig på en högre stående varelse, och detta görs enligt receptet genom att i förbifarten ta livet av en katt. Psykopatens barndom får dock vara hur svår som helst. Numera slutar jag tvärt att läsa.
Jag älskar välskriven skräck och man kan väl inte enligt normen kalla mig finkulturell då jag varje år väntar på Nobelpriset för Stephen King. Han har en känslosam finess i det han slaktar, och särskilt när han dräper dem som på något sätt förtjänar det. I "Jurtjyrkogården" där den högt älskade katten blir överkörd tar de desperata människorna chansen att låta den återuppstå, vilket ju inte heller blir bra i slutänden. Skillnaden är att katten här har en huvudroll, här finns ett djup i den sorg som skildras, en igenkänning i att jag också skulle använt "Jurtjyrkogården" om möjligheten funnits.
Jag börjar vara rätt ärrad på insidan. De katter jag tvingats säga adjö till har för alltid klöst fast sig i mitt hjärta. Cirka femton år i stöten har de funnits vid min sida som mina närmsta vänner, spunnit vid mitt öra om kvällen och varit de bästa lyssnarna i små och stora livsfrågor.
Ett chip i nacken är bara en bisak när det kommer till att höja katternas status, men det är i alla fall ett steg på vägen till att ge Sveriges populäraste husdjur den respekt det förtjänar. Ett annat steg vore att författarna lämnade katterna ifred.