Även om de hade hyfsat käk och en bra orkester fanns det där stället bara i några år och farmor och farfar hade inga gemensamma vänner. Så att just de två hann ses där och då var en ren slump. Det bästa som sker är det slumpen som gör och det spelade ingen roll att farmor var fem år äldre. När hon gått i pension och farfar fortfarande arbetade åkte han hem på rasten så att de kunde äta lunch tillsammans. 42 år, 2 barn och 6 barnbarn fick farmor och farfar tillsammans.
Farmor var stor och väldigt vacker, hette Ingrid och hade namnsdag på min födelsedag. Hon var ordningsam, pedant och snällt bestämd. En gång satt vi två tysta i köket och farmor sa att fast det är helt tyst är det alltid något som låter. Ett svagt brummande från ett kylskåp eller en klocka som tickade i rummet intill. När farmor tog med mig på "Svansjön" på Operan tömde hon en påse Ahlgrens bilar i en fryspåse, så att de inte skulle prassla när jag åt dem under baletten. Farmor var så snäll, men ville aldrig störa.
När farfar gick i pension dog farmor. Jag var tio år och spelade tvärflöjt på hennes begravning. Jag tänkte att farmor blivit en ängel som satt på moln och drack flädersaft och alltid kunde se mig från himlen. Det var tvunget att vara så.
Mormor och morfar träffades på en tillställning när hon var 19 och han 23 år. Morfar kom senare, när det redan var många på festen.
Oj, här var det så många att jag inte kan hälsa på alla, så jag gör såhär: jag heter Kurt Stiller, sa morfar och skakade sin egen hand.
Mormor blev såklart helt såld. Det är många som blivit sålda på min morfar.
Någon vecka senare skulle de åka och bada ihop och mormor tänkte att om han inte dyker i vattnet kommer det nog ändå aldrig att bli något. Men såklart att morfar dök. Det var som att allt han gjorde var stiligt. Efter den dagen var det de två. 87 år, 3 barn och 5 barnbarn fick mormor och morfar tillsammans.
Morfar tog med mig på konditori och kallade det för ”Idas place”. Han drack sitt kaffe utan mjölk, som jag gör nu. När jag var ensam hemma och skulle gå till skolan men inte hittade nycklarna ringde jag morfar så att han fick komma och låsa åt mig. Morfar hittade på historier utan poäng, stod ofta i centrum och var alltid självklar.
Jag var 27 år när morfar dog och ville läsa en dikt på minnesstunden, men ingen var tillräckligt bra. Jag kunde inte sluta titta på fotografier på honom, för jag ville inte att han skulle försvinna.