Jag undrar vad min mormor skulle ha sagt om Jimmie Åkesson och hans partivänner...
Foto:
Det är verkligen en skändning av allt hon stod för, hon som så starkt tog avstånd från all form av främlingsfientlighet och läxade upp skinnskallar på sitt alldeles egna vis.
Nu har skinnskallarna låtit håret växa, dragit på sig kostymen och försökt tvätta bort den uppenbara rasism som Sverigedemokraterna växte fram ur.
Programmet handlar om deras Landsdagar och SDs retoriker målar upp bilder av Bullerbyn, kärnfamiljer, lintottar och trygghet. Att det är det som Sverige står för.
Ja, Björn Söder utmålade ju till och med Astrid Lindgren till kärnfamiljens försvarare.
Men tittar man på Astrid Lindgrens litterära gestalter var det ju knappast några kärnfamiljer. Lejonhjärta har en ensamstående mamma och Pippi bor helt på egen hand medan pappan är och härjar på haven. Rasmus - han skapar en helt egen familj. Och Karlsson på taket, ja gud vet vad den lille propellertjockisen hade för familj. Ingen "kärn" i alla fall.
Fast det är väl så där det blir när litterära nollor ska snylta på stora författare för politiska syften.
Men det är när SD talar om vad Sverige inte är som gossarna som Astrid en gång läxade upp verkligen kliver fram ur skuggorna.
För det är i främlingsfientligheten partiet får sin näring. Det hördes tydligt i rapporterna från partiets årsmöte.
Applåder fick de uttalanden som gav sig på muslimer, utmålade dem som det största hotet mot vårt samhälle och menade att islam måste bekämpas. Ja, partiet har de senaste dagarna gått så långt i sina grova generaliseringar att islamologen Jan Hjärpe inte tvekar att dra paralleller till nazisternas sätt att resonera om judarna, och judiska församlingen i Stockholm har uttryckt sin avsky. Jag förstår dem. De känner alltför väl igen den avhumanisering av "de andra" som Sverigedemokraterna bedriver och den kollektiva skuldbeläggningen av muslimer.
Och vice partiordföranden Jonas Åkerlund fick starka applåder när han använde slagorden "ett folk, ett land, en nation".
På 30- och 40-talen sa man de orden, fast på tyska.
Men i dag kan man inte säga "Ein Volk, ein Reich", utan att kalla kårar går efter ryggraden.
Jag undrar vad min mormor skulle ha tänkt om Jimmie Åkesson och hans partivänner. Hon som stod vid gränsen till Sverige då tyskarna skövlat och bränt hela norra Finland, med några sedlar insydda i kappans foder och en resväska i handen. I hopp om ett nytt liv efter ett långt helvete i krigets skugga.
Hon kom till ett Sverige som sträckte ut en hand till den som behövde den.
Och då var Sverige inte i närheten av den rikedom vi har i dag - det var trots allt torrdass som var standard i mina föräldrars barndom.
Samtidigt kanske det är bra att diskussionen om SDs värderingar kommer nu. För äntligen har de etablerade partiernas politiker börjat prata om viktiga saker som samhällssyn och tydligare definiera vad de vill att Sverige ska stå för i kontrast till Sverigedemokraternas trångsynta och ogina världssyn. Och det är viktigt att våra politiker sätter agendan för vad som diskuteras och inte faller in i den diskussion som uppstått i Danmark där man käbblar om huruvida enstaka uttalanden är sanna.
Man måste prata visioner om vilket samhälle vi ska leva i och inte göra som Sarkozy i Frankrike och plocka upp främlingsfientliga strömningar för att hålla främlingsfientliga partier utanför parlamentet.
"Som statsminister har jag agerat för att uppmuntra att muslimer, kristna, icke-troende i Sverige ska leva sida vid sida i ömsesidig respekt, för att jag tror mer på ett sådant samhälle. Det är ett sådant samhälle jag vill se mina barn växa upp i", sa exempelvis Reinfeldt på en presskonferens i Göteborg här om dagen.
Moraliskt och integritetsmässigt är det är rätt väg att gå för att möta främlingsfientliga partier.
För vad Reinfeldt talar om är en global gemenskap, en utvidgning av Astrid Lindgrens Bullerby, i kontrast till det taggtrådsstängsel som SD vill sätta upp.
Så jobbar vi med nyheter