Att jag har halkat efter så pass, det förstod jag när jag och en kompis hade pratat nutida svensk hiphop. Artister, vars namn jag aldrig uppmärksammat, hade över bara ett par månaders tid redan samlat på sig tiotals miljoner lyssningar hos diverse musiktjänster. Insikten om hur människor i dag lyssnar på musik drev mig vidare att fundera på hur förutsättningarna för den skrivna texten ser ut. Kanske framför allt den journalistiska texten. Och i mitt specifika fall, just en sådan här krönika.
Det vart inga direkt upplyftande slutsatser av de där funderingarna. Ganska snart såg jag hur hemskt omsprungen jag håller på att bli. 450 ord var åttonde vecka, i en papperstidning som kostar pengar och bara når drygt en tiondel av länets befolkning. För hundra år sedan hade det varit en plattform med stora möjligheter att påverka det politiska eller kulturella samtalet, men idag når en halvstor influenser mångdubbelt fler. Med reklam som betalar lönen, inte prenumeranter.
Och egentligen, varför krångla till det? Jag kanske skulle ställa mig framför kameran ett par gånger i veckan, dansa hejvilt och gapa fram ett par väl valda sanningar. Kort och snärtigt skall det vara. Tydligt för eller emot något. Och absolut inga långrandiga resonemang. Skulle det passa mina texter? Skulle det främja den typ av samtal jag hoppas kunna stimulera med de inspel jag försöker göra här. Inte som jag ser det.
Jag hoppas fortfarande på den här formen. På att den skall återta sin självklara plats i det kollektiva samtalet om hur vi vill att samhället skall se ut och hur vi tillsammans skall arbeta för att nå dit. Att den kan få människor att stanna upp och reflektera. Och att det framför allt ligger i den tid den begär i anspråk.
För jag tror på den som låter saker ta tid. Jag tror på den som klipper ut en artikel, ett längre reportage eller en krönika, stencilerar den på jobbet så att fler kan ta del av den och sticker den i händerna på arbetskamraterna och säger att läs det här så kan vi diskutera sen. Det borde vara en av de viktigaste förutsättningarna för att öppna upp sådana samtal som är stängda av det att vi sitter med varsin mobil och bestämmer oss för hur saker och ting är.
Just den här krönikan är väl i och för sig inget vidare att stencilera. Men lägg inte undan saxen för det, en annan dag kanske du behöver den.