Med föräldrar från Kina men med svenska som modersmål uppstår frågan: är jag andra generationens invandrare eller första generationens svensk?
Som liten förstod jag aldrig riktigt frågan "kan du ditt modersmål?" för jag tänkte "ja, det är väl klart att jag förstår vad du säger, dumhuvud".
Med tiden förstod jag att man inte syftade på svenska och jag
lärde mig att sluta rätta folk (mycket ofint) och istället tyst skriva om, skriva frågan rätt i huvudet (mycket finare) till "kan du kinesiska?".
Jag har alltid sett svenska som mitt modersmål; jag sjunger, tänker, pratar, svär och drömmer på svenska. Men härstammar ens modersmål ur arv eller miljö, och vilken betydelse har modersmålet? Vem eller vad bestämmer min status som svensk eller som kines?
I jakten på svar blir detaljer som rycks ur mitt liv plötsligt högljudda bevis för var jag hör hemma. Jag äter ris sex dagar i veckan. Jag har gamla Sune-böcker i byrålådan. Jag har kineshår, kinesögon och massor med kineständer i en kinesmun. Jag firar jul. Jag firar inte midsommar. Jag kan uttala ord som nationalencyklopedin. Jag har ett efternamn som man måste bokstavera högt, "Isa Chen, eh alltså, C-h-e-n". Och jag vet inte vad denna jakt ska leda till i slutändan. Ändå finner jag mig själv vilja få en stämpel, som en slags genväg till att förstå vem jag är.
Ja, allting utmynnar i: vem är jag? Men utanför tangentbordet och ute i verkligheten finns en annan fråga som är viktigare: vem vill jag vara? I den frågan har jag all makt - och mallen för den personen kommer aldrig att finnas färdig i en ettikettstämpel som börjar med K eller S. Så jag vägrar.
Jag vill inte, kan inte, rymmas i begrepp som "första generationens svensk"eller "andra generation-ens invandrare". En människa är så
mycket större än så. Begreppet "människa" är däremot en helt annan historia - däri finns det gott om plats för alla modersmål, Suneböcker och kineständer.