Deras bröllop har blivit uppskjutet två gånger. Först på grund av den fruktansvärda olyckan som han råkade ut för och sedan på grund av pandemin. Det är helt tomt på gatorna och jag blir tagen av hur duktiga sörlänningarna är på att isolera sig. I parken vid hotellet finns bara jag och en man med stora hörlurar och dreads. Vi nickar åt varandra innan jag sätter mig på en bänk en bit bort. Han ler, tar en stor klunk av sin cider och sluter ögonen. Borta på gatan står minst 15 elsparkcyklar slarvigt parkerade och varma vindar smyger försiktigt mellan lövverken. Jag tar upp min telefon för att läsa lite nyheter och möts av rubriker om ”regeringskrisen”. Jag orkar inte fler kriser nu, tänker jag för mig själv och startar en podd istället.
Poddarna pratar om “Snabba Cash”, Netflix-serien som nästan alla diskuterade för några veckor sedan. För er som inte har stenkoll så handlar serien om livet i förorten; knarkuppgörelser och våld, ungdomar som dras in i kriminalitet och om det finns någon väg ut ur den. Efter att ha sett serien var det plötsligt coolt för den vita medelåldern att säga jalla och bre. I den här bilden finns det både problem, att olikheter måste trenda för att bli välkomnade, men också hopp och ökad förståelse. På ena sidan av myntet finns alltså padelsnubbar som väljer lite det som passar från en annan kultur och ett annat liv, på andra sidan en dörr som öppnas på glänt. Livet är fullt av sådana här motsättningar, balansgången mellan kulturell appropriering och utforskandet av något nytt. En okalibrerad framåtrörelse.
När jag lämnar min bänk och promenerar längre in i parken går jag förbi ett gäng ungdomar. De sitter på en stor filt och får snabbmat levererad av en kille på cykel, ur högtalarna strömmar Greekazo och 1Cuz. Svensk rap från förorten, och jag känner igen låtarna för att jag också är en del av den vita padelmedelklassen. Också jag har bytt ut Håkan Hellström mot något annat. Vinden är helt tyst nu och jag hör skrik från gatorna längre bort. Jag går dit med nyfikenheten vid min sida och det visar sig snart att sörlänningarna inte alls är speciellt bra på att hålla avstånd. På de livliga uteserveringarna har folk samlats i drivor, iklädda blågula fotbollskläder för att titta på Sveriges EM-match. Jag ler, tar en stor klunk av mitt bubbelvatten och sluter ögonen.
På väg tillbaka till hotellet går jag förbi mannen med dreads. Han pekar på sina hörlurar och säger AC/DC. Sommaren i Sverige är här och även om mycket är precis som det alltid har varit så försöker jag ändå att försiktigt omfamna det nya. Jag orkar inte med fler kriser nu. Jag vill framåt, gående eller kanske glidande på en elsparkcykel.