Jorden skälver. Det är den första helgen efter att Ryssland började bomba Ukraina och jag sitter ute och samlar kraft. I tanken reser jag söderut, över bergen, över havet och försöker föreställa mig krigshärden.
Vårsolen har äntligen börjat värma, men det blåser kallt, och för att isvinden som får fart över ängarna inte ska komma åt mig har jag skottat in mig i ett hörn nära husväggen. Dånet hörs långt borta. Är det en vanlig eller extrainsatt övning? Det tipsas om lämpligheten i att försöka koppla bort kriget då och då, försöka leva som vanligt. Speciellt om man är känslig och har lätt att oroa sig. Ändå söker jag ständigt upp rapporteringen, och när svenska medier inte har något nytt så låter jag CNN, BBC och Sky News komma till tals.
Att det även i vår moderna tid finns samvetslösa odjur erfar vi nu. Putin har för västvärlden blivit ondskan personifierad. Jag tänker på alla dessa domedagsfilmer, av typen när hela världen går samman för att stoppa utomjordingars invasion. Kampen mellan ont och gott. Hade detta varit en film vore det givet att den osannolika hjälten, president Zelenskyj, i slutet höjer näven mot skyn. Eller ännu hellre att Putin och Zelenskyj går hand i hand efter att tillsammans ha avvärjt hotet från rymden. Det är nog så att endast utomjordingar i detta läge kan rädda Putins ansikte.
Men veckorna går. Vi bevittnar obeskrivliga hemskheter och lidande. TV4-meteorologen gråter över de tjugo minusgrader som väntas i Ukraina. Jag gråter också. Ingen el, ingen mat. Jag lever mig in i situationen att behöva frysa ihjäl. Så tagen är jag att jag inte ens orkar klaga på bränslepriserna.
När Putin höjer sitt varnande finger mot Sverige börjar kommunerna inventera skyddsrum. Djur ska inte få tillträde. Jag tänker att jag hellre dör än lämnar mina katter i sticket. Trösterikt är att en bomb nog inte skulle bortslösas på Lansjärv. Här finns inte många offer att skörda. Skolbyggnaden med skyddsrummet är dessutom numera privatägd och till förfall övergiven, så detta behöver jag inte mer fundera på.
En månad har gått. Blå himmel och takdropp. Om kvällarna när plusgrader övergår i minus promenerar jag längs hårda skoterspår, tittar mot månen och de små satellitprickar som rör sig däruppe. Allt är så stilla. Ändå hör jag mullret. Jag vill att det tystnar nu.