På brickan framför mig står en kopp kaffe och bredvid ligger en halv tekaka med ost. En handmålad klocka, som man i andra delar av Dalarna säkert kallar Mora-klocka, står i hörnet bakom mig och viskar fram sekunderna. Det är bara vi här. Vi har det bra. Jag tänker på dagen som snart ska smyga igång. Igår hyllades min bror Tobias nere på ishallen, en ceremoni för allt han gjort för hockeylaget, och det var så klart väldigt känslosamt. Det var tårar, buketter och människor som gav sina hjärtan rakt ut. Men det var också något annat.
Jag scrollar slött på telefonen och ser ett utdrag ur luleåbördiga Mikael Yvesands debutroman “Häng City” där han skriver om hur man som tonåring bara brukade driva runt. Göra ingenting. Kanske inte bry sig alls. Eller tvärtom: bry sig så inni helvete. ”Vi kastar stenar på en tom grillplats i cement. Innan vi rullar nerför gräset på våra skateboards ställer vi oss på halstret så att det blir böjt och aldrig kan bringa glädje åt nån annan i framtiden. Jorden måste saltas.” Jag har inte läst boken, faktiskt inte en enda recension, innan det här stycket slår mig rakt i ansiktet. Gräset utanför hotellmatsalen i Dalarna ser plötsligt ut precis som gräset utanför skolmatsalen i Norrbotten höstterminen 1998. Där har någon sprejmålat med silverfärg, det är stora bokstäver på hela fasaden mitt emot. Jag tycker att det är lite coolt och snyggt men också dumt för att någon kommer att få stå till svars. Någon ska betala kalaset. Jag minns lukten av potatisbullar och lite för söt lingonsylt, minns vid vilken plats tjejen jag var kär i satt på, minns tapeten på väggarna och ungdomen i bröstet.
Sådana här saker pratar vi ofta om, jag och min bror. Så har det alltid varit men det har blivit ännu mer senaste åren. Kanske beror det på åldern, kanske på livet. När vi äter middagar ihop och någon av oss får upp ett minne så blir det frågesport. “Minns du vad Marcus pappa hette? Du vet han som hoppade med cykeln så ramen gick av på mitten”. Vi svarar alltid rätt. När vi råkar se en bild på någon vi umgicks med i tonåren skickar vi en bild till den andre och frågar “vem?”. Mikroåterupplevanden av tiden som Yvesand verkar beskriva i boken. Den trygga men eländiga, den intensiva men helt meningslösa, den olyckligt kära.
Det här blir extra speciellt när jag får gå med min bror ut på isen i Tegera Arena. Tusentals människor runt om på läktaren skriker "KRIGARE KRIGARE KRIGARE" men det hör inte jag. Jag hör något annat. Ett eko från Norrbotten och den tid som var. För även om jag är stolt över vad han presterat på isen är det ändå bara ett korn av vad livet rymmer. Starka minnen som aldrig glöms bort. Minnen om absolut ingenting. Nu ska jag läsa hela “Häng City”. Det borde nog alla göra.