Jag hade inte tänkt skriva om covid, jag är så otroligt less på allt som har med det att göra.
Vill inte prata mer om det, vill inte tänka mer på det, vill aldrig mer leva i det. Men hur ska man kunna undvika ämnet när det är det absolut enda som finns runt en. Jag är trött på att från sekunden jag stämplar in på jobbet ha munskydd som gör att man varken kan andas eller möta de människor man har framför sig. Less på ett personligt plan men också ur ett samhällsperspektiv. Oron över hur världen kommer se ut efteråt är ständigt närvarande.
För att släppa dystopi-känslorna en stund och vara egoistisk är jag så sinnessjukt uttråkad.
Att jag jobbar med ett samhällsviktigt jobb där jag faktiskt inte kan eller får jobba hemifrån är min räddning. Jag har aldrig förut känt en så stark arbetsmoral. Aldrig har jag med så lätta steg trippat mot jobbet och inte tagit första bästa chans att sluta tidigare. Sticker in huvudet hos alla sjuksköterskekollegor och undrar om någon behöver hjälp, i hopp om att få krama ut den sista sociala stimulans utanför hemmet.
Tänk att jag känner så fast jag har en familj jag älskar att vara med, har sällan varit så tacksam över dom. Att få härda denna pandemi tillsammans med de man älskar mest av allt är en ynnest.
Trots detta är tristessen övergripande och tar sig olika uttryck.
Man ser så konstiga saker utan att ens reagera. Någon som tar emot ett paket med en griptång. En annan som står utomhus i regnet och äter en semla. Folk ryggar tillbaka när man går förbi som om man vore pesten.
Jag är tyvärr inte bättre själv.
Jag har börjat utveckla en oroväckande covid-personlighet. För varje vecka som går så hittar hjärnan på nya sätt att hantera tristessen. Jag har till exempel köpt en hushållsassistent och fick direkt en biljett till epitetet; medelålders kvinna. Herregud jag vill bara baka. Bröd, bullar, maränger, jag kan till och med tänka mig att stoppa egen korv trots att jag inte ätit kött sen 1997. Jag bygger pärlplattor med stor frenesi, min fyraåring får agera alibi så jag inte tappar det helt.
Det absolut värsta av allt är att jag har börjat köpa friluftskläder. Jag har aldrig fattat grejen med det, varför räcker inte ett par träningsbrallor, dobsom-täckisar och lite varmare pjucks för att va ute i skog och mark? Covid har tyvärr besegrat mig eftersom jag nu googlar jag loss om flourkarbon, DWR, polyuretanmembran och mina första fotriktiga skor är beställda. En 40-årskris som annars hade kunnat inträda mycket senare har börjat närma sig. Det finns så mycket tid att tänka. Det har till och med gått så långt att jag har funderat på att köpa xyloproct att smörja under ögonen i ett desperat försök att få påsarna att försvinna. Man blir chockad över hur många som smörjer stjärtsalva i ansiktet i hopp om att krampaktigt krama ur det sista av ungdomen. Jag bevakar tupperware-produkter på tradera, kör hemmayoga, virkar julpynt (hjälp) och fantiserar om att en dag kunna handla hela familjen på ica maxi. Det senaste är ju i vanliga fall en levande mardröm.
Jag vet på riktigt inte vem jag kommer vara när allting återgår till det normala.
Antagligen en riktig bullmamma, konstant iklädd haglöfsbyxor.
Jag antar att det skulle komma förr eller senare.
Det viktiga är att vi förstår att det vi gör nu är för samhällets skull, något större än vår egen tristess. Vi måste ha tråkigt nu så vi får möjligheten att ha kvar något att återgå till sen.
Håll ut.