"Jag har frossat till utmattningens gräns"

Sista året på 00-talet. Decenniet som har gett oss fler mästerverk än man kan räkna på BB Kings familjs fingrar (han har 13 barn). Genrer har skapats, gamla hjältar har stigit upp från sina dödsbäddar och presterat så bra som de aldrig gjort förut, den elektroniska musiken har fortsatt sin ivriga utveckling och nått nivåer vi inte trodde var möjliga.
Med detta i bakhuvudet borde 2009 ha varit ett halvdant musikår. I varje fall om musikhistorien var uppdelad i tioårsintervaller som börjar om från noll vid varje decennieskifte. I så fall borde 00-talets musik ha kulminerat runt 2006, för att sedan dala och till sist ta ny fart nu i början av 2010-talet.

Nu är det ju inte så. Musiker är lynniga och oberäkneliga människor. De skriver vad de vill, när de vill, och skiter i decennieskiften. Ibland blir resultatet genialt. Ibland uselt. Ofta medelmåttigt.
Förvånande många låtskrivare fick ur sig förvånande många geniala låtar 2009. En slump? Ett tidsdokument av en krackelerande värld? Det är upp till kulturvetarna att analysera. Själv vet jag bara att jag har älskat varje minut av musikåret 2009.

Den roligaste överraskningen har skett på hemmaplan. Det har varit ett av de bästa svenskåren det här decenniet, och i toppen tronar de delvis utflyttade Luleåborna i The Bear Quartet. Förmodligen ett av världens mest stabila popband fram tills 13:e fullängdaren, ojämna Eternity Now, som kom 2006. Kritiker förutspådde besviket att slutet var nära. De hade fruktansvärt fel.

När 89 släpptes i höstas stod det klart att BQ gjort ett av årets bästa album. De hade hittat tillbaka till sin egen popbriljans från 1990-talet samtidigt som experimentlustan som genomsyrat de senaste albumen fått härja fritt, som i underbara Black Sabbath-pastischen Sweet Beef.
Göteborgaren Sara Assbring fortsatte med sitt alterego El Perro del Mar på sin vackert dimslöjade väg utan att irra bort sig en enda gång. Hennes fjärde album Love Is Not Pop var som vanligt en uppvisning i melankoli och finstämdhet, men samtidigt märkligt uppryckande. Årets andra bästa svenska album med årets bästa svenska låt: Change of Heart.

I övrigt stod bob hund för årets mest lyckade (semi)comeback. Fontän gjorde den bästa krautrocken, Fever Ray (Karin Dreijer) den bästa solodebuten, Loney Dear de bästa basgångarna och Studio var mest saknade.

Utlandet har också skämt bort oss med alldeles för många delikata godsaker för vårt bästa. Själv har jag frossat till utmattningens gräns. Och när jag inte orkat längre har jag gått runt husknuten och kräkts, för att kunna frossa ännu mer.

Många helt nya smakupplevelser har överraskat smaklökarna. Kryddstarkast var amerikanska etiketten Woodsist, som i år släppt toppalbum efter toppalbum med band som Vivian Girls, Woods, Wavves och Real Estate. Alla inom den "nya" genren glo-fi, som doftar av havstång, solstekt sand, våta klippor, gräs och nyoljade skateboardkullager (tänk The Thrills producerat av en ung och arg Steven Malkmus). Woodsist är det intressantaste skivbolaget sedan Rough Trades glansdagar.

Gamla och bekanta favoritsmaker har också serverats i överflöd. Flaming Lips släppte lite oväntat ett episkt dubbelalbum - som höll rakt igenom. Proggrockarna i Mastodon och svartrockarna i Absu tog med oss på fascinerande resor i pretentiösa världar som man först tror att man hatar, men snart - till ens stora förvåning - kommer att älska.

Amerikanskan St. Vincent gjorde bästa covern (The Beatles Dig a Pony live på Way out West), Animal Collective överträffade de redan skyhöga förväntningarna med både ett sprudlande intelligent album och en EP i samma klass, tidigare technominimalisten Gui Boratto var den bästa sell-outen, Spotify var det bästa för musikbranchen och Ipred det sämsta.
Och så dog Michael
Jackson.

"Jag har frossat till utmattningens gräns"

Olle Sjögren återupplever 2009 och minns Bear Quartets briljanta revansch, El Perro del Mars låtskriveri och skivbolaget Woodsists strida ström av toppalbum.