Jag hällde ut spriten i slasken

Det finns annat att berätta också, för den som aldrig riktigt lagt märke till det. Annat än att älta prisökningar, menar jag.
Som att regndropparna är sex gånger så stora som därhemma. De liksom plaskar ner. Att solen orkar tränga bort molnen kan man också notera, liksom att jag snärjde in mig i olaglig verksamhet och köpte en liter hembränd rakí, beställde tzikodiá som det heter, för fyrtio spänn av en halvtysk-grekiska. Men så drabbades jag omedelbart av dåligt samvete.

Här bränner de hemma i sådan omfattning att det som pågår därhemma i Norrbotten är mer att betrakta som en dubbelparentes. Men nu kom hon med flaskan direkt på morgonen. Solen stekte redan, och jag kunde inte göra annorlunda. Jag var intrasslad i moralisk konflikt. Min svenska artighet stod i vägen. Här kunde jag ju inte bara säga att jag ångrat mig. Så jag gav henne fyrtio spänn, eller fyra euro för att vara mer exakt, sedan öppnade jag flaskan (det luktade aceton i hela hotellrummet). För övrigt skulle jag ju inte ha smörjan själv, det var en galen beställning från en grekisk vän därhemma i Sverige. Han ville väl känna lukten av hemlandet, någon annan förklaring kunde jag inte greppa.

Men nu stod jag där vid diskbänken som alldeles förvirrad, det kan man ju ana bara på den här röriga och smått panikartade beskrivningen av ett så kort händelseförlopp, och kände lukten av lösningsmedel. Och min andra präktighet, den att följa lag och ordning, kom allt närmare. Jag ville ju inte trassla in mig i någon offentlig affär och få rubriker skrivna om mig i tidningen. "Journalist fast för smuggling av hembränd sprit från Grekland". Jag brukar förresten tänka i rubriker när verkligheten är på väg att hinna i fatt mig, och då menar jag även i andra situationer. De feta bokstäverna skapar tröst, en slags behaglig distans.

Så utan att tveka vickade jag på flaskan och hällde ut alltihop i slasken. Nu luktade hela köket aceton, mer accentuerat än förut alltså. Ändå insåg jag, brottet var redan begånget, och jag har ingen aning om varför jag nästlade mig in i den där historien. Anklaga mig om ni vill! Men jag lovar: jag har undanröjt alla bevis. Dessutom kanske jag minns fel, allt kanske bara är påhitt, eller som en dröm.
Kondens droppade från luftkonditioneringsanläggningarna. Jag vägrar för övrigt att använda dylika apparater. Jag har fryst tillräckligt i mina dagar och får dessutom rethosta av artificiell luft.
Hudens lukt efter sol. Röstmelodierna i språket. Doften av klor och fisar. Allt det visste jag också någonting om.
All betong och alla vassa kanter, de kommer jag aldrig överens med. Frukost äts på balkongen. Supersmå myror bor under betongplattorna, liksom i badrumsskåpet. De kommer utkrypande på eftermiddagarna och samlas i klungor på tandborsten. Man ids inte ens klaga hos hotellägaren.

Han har väl fullt upp med sitt, rusar runt i flipp-flopp-sandaler och ler lite halvkonstruerat. Han vill väl verka vänlig mot gästerna. Kaktusarnas storlek. Sova med bara ett lakan som täcke. Kallsuparnas sälta. Och alla småfiskar i stim. Allt det noterade jag också. Men mer minns jag inte.