Det var gåshud på armarna och kanske en tår i ögonvrån när man hörde besättningens skratt och glädjerop. Allting kändes som ett steg in i framtiden och kanske så småningom ut i det okända, en resa som nu skulle sätta kurs mot det oändliga. Just då tänkte jag inte på hur lagerarbetare på Amazon tvingas kissa i använda petflaskor för att inte missa arbetstid, inte alls reflekterade jag kring skatteflykt eller monopol. Jag försvann, likt den där onödigt penisliknande rymdfärjan, rakt upp i det blå.
“Jag har köpt en elbil”, säger jag till min kompis och väntar på en klapp på axeln. Vi har inte setts på nästan två år och sitter nu på en uteservering och försöker ta igen förlorad tid. År som pandemin snodde från oss.
Några meter bort flyter Umeälven sakta förbi ut mot havet, solen skiner men luften är kylig och hon har precis tagit på sig sin jacka. “Nej det har du väl inte”, svarar hon och fortsätter: “vars tror du batterierna kommer ifrån?” Det har jag så klart ingen aning om.
Jag kan tyvärr mycket mer om fjärran solsystem än om hållbar gruvnäring. Tidigare på dagen släppte IPCC sin senaste klimatrapport som lite kortfattat förklarar att allt håller på att gå riktigt åt helvete, alltså ordagrant, planeten brinner upp framför våra ögon och det finns knappt någon räddning längre.
Min första reaktion när jag såg rubrikerna var att stänga av datorn och ta på mig löparskorna. Som alltid när jag ställs inför jobbiga situationer försöker jag kuta ifrån skiten. Enda skillnaden? Den här gången är det inte en deadline eller en jobbig diskussion jag försöker förtränga, det är domedagen.
Maten kommer in och samtalet rör sig mot musik och minnen. Vi pratar om drömmar och går vilse. Vi fastnar i en historia helt utan betydelse, har roligt åt ingenting, och jag glömmer snart den där rapporten igen. Det som tidigare låg som en våt filt över allt jag tänkte.
På vägen hem, där jag går motströms vid älven, funderar jag på varför hela klimatfrågan har så svårt att få fäste i mig. Den är inte sexig nog och där döljer sig inget hemligt eller okänt utan bara svart på vitt. Universum och rymden är också svåra att greppa, precis som 1.5-gradersmålet, men där finns det ett skimmer av att något häpnadsväckande kan gömma sig bortom horisonten. Kanske gröna rymdpersoner eller planeter där tiden går bakåfram.
När jag kastar av mig jackan hemma i hallen minns jag ett citat från författaren John Muir: “Den tydligaste vägen till universum är genom en skog av vildmark”, och jag förstår att det är dags att sluta springa. Allt kan inte handla om gåshud och jag borde nog fokusera mer på var batterierna kommer ifrån istället för att leta lyckan tusen ljusår bort.