De har tagit en biltur i värmen och nu sitter vi i trädgården, där det fortfarande är varmt fast det är på kvällen. De har inte alls behövt putsa vindrutan efter färden.
Själv har jag inte behövt jaga spyflugor eller myggor i lägenheten på hela sommaren. Men inte heller har jag sett speciellt många fåglar, vackra skalbaggar eller charmigt brummande humlor. Myrorna som jag närstuderat i deras stackar sedan jag läste Thomas Tidholms Jordlöparens bok verkade slöa. Att någonting är fel har legat som ett bottengrus i den sprudlande sommarbägaren.
Det har varit en supersommar som man inte har kunnat glädjas åt fullt ut - och inte bara för pandemin. Förrförra veckans globala klimatrapport går inte att bortförklara som fejknyheter.
Jag kom i kontakt med klimatfrågan under en arbetsresa till Köpenhamn i december 2009. Där pågick samtidigt den stora klimatkonferensen COP 15. När mitt plan lyfte över Köpenhamn slogs jag av den enorma massan elektriskt ljus överallt: skulle man inte spara energi, varför inte ha mer facklor och marschaller! Detta var alltså före Gretas tid. Och inte enda gången som jag känt mig som en Murre från Skogstibble på besök i stan.
Även jag har en klimatskuld. Den består mest av många långa bilresor i Sverige och Finland på grund av dubbla bosättningar. Inte alls bra! Men det var ju före Gretas tid...
Men nu är det andra bullar. Nu är jag näst bäst i miljöklassen! Cykel, spark och samåkning, långresor med tåg eller buss.
Fast osvuret är bäst. Om jag inte bodde vid strömmande vatten skulle jag ro de korta sträckorna för det har jag lärt mig tidigt, på den gamla goda tiden då jag rodde åt far som vittjade näten. Det var innan den stora livsmedelsfabriken som vi skyller för att ha förstört fisken i sjön. Men jag köper mat från denna fabrik. Man är inget helgon.
När Pajala fick sin flygplats för 20 år sedan flög jag privat till Luleå. ”Kompenserade” genom att cykla de två milen till flygplatsen och sedan tillbaka. Tala om symbolhandlingar! Det var sensommar så man kunde se de fina bärmarkerna lysa inte långt från terminalen.
Om någon tycker att jag spelar klimathelgon så är svaret att jag måste ju ”balansera ut”, även för närstående långt borta som flyger utan att blinka.
Och nu hoppas jag innerligt att alla planen från Kabuls flygplats kan lyfta.