"Jag är ett betongbarn utan lokalsinne"
Jag satte mig i bilen och körde mot Pajala till tonerna av Quentin Tarantions soundtrack till filmen Deathproof. Jag snurrade runt i Pajala några varv utan att se några skyltar och till slut fick jag stanna och fråga efter vägen. Jag blev tillsagd att åka hela vägen till Junosuando och efter det så skulle jag se en skylt som det stod Kangos på. "Det är jättelätt att hitta" sa han och log. Jag satte mig i bilen och började köra och det kändes som vägen aldrig skulle ta slut.
Bensinmätaren började efter tag att sjunka lägre och lägre och inte en mack så långt ögat nådde. Jag svor lite tyst för mig själv medan jag guppade fram på de dåliga vägarna. Efter cirka två timmar körde jag förbi Lainio där vi har stuga och inser att jag är väldigt nära Kiruna, detta kan inte vara rätt. Jag började fantisera om björnar, älgar och mördare i skogen och vad jag skulle göra om bilen dör. Till slut kommer jag fram till Vittangi och där hittar jag en bensinmack. Bilen suger törstigt i sig flera liter och jag inser att jag verkligen är vilse. Om tio minuter ska jag vara på filmsinspelningen och det ser mycket mörkt ut.
En gammal kvinna berättar till slut hur jag ska köra och jag hittar äntligen rätt. När jag lämnar Kangos kör jag samma väg tillbaka (tror jag) men inser efter två timmar att jag är på väg mot Övertorneå. Jag suckar högt och vänder ner mot Överkalix för att hamna på rätt väg. Snart får jag in RIX FM igen och lyckan är obeskrivlig när jag inser att jag snart är hemma i Luleå igen. Det kommer ta ett tag innan jag beger mig utanför kommunen igen, betongbarn som man är, utan lokalsinne.
Så jobbar vi med nyheter