”I detta land är det svårt att skilja på majgreven och jultomten. Men även de ihärdigaste vintrar viker en dag för värmen. En morgon smakar luften rotskott, mull och naken dikesren. Och diket sjunger!” (Kalenderblad från Korsnäsgården).
Nu lever vi i pingstens tid men värmen har inte kommit! Men vadarfåglarna i den lilla våtmarken vid bostadsområdet har haft sin hänryckning trots de frusna tuvorna och snöbyarna. De har haft sin stora parningsfest och ett långt ruvande, äggkläckning och barnpassning återstår innan det är dags att flytta igen. Med eller utan ungar, alldeles för ofta utan, verkar det som. Av småfåglar är sädesärlan på plats, snart är även skogens sångkör fulltalig. Finast klingar den på soliga morgnar och klara kvällar. Vårens tidigaste härold storspoven har varit tyst i flera veckor redan. Utan dess varning för svaga isar skulle det kännas tomt i våra marker med de många älvarna.
Nu står vattnet högt i Torne älv, som under olika namn rinner ner från fjällområdet i norr och efter Haparanda/Torneå blandar sitt vatten med Östersjöns.
Vi har alltså haft islossning och älven flyter inramad av ett bräm av isstycken i olika storlekar, nöjd och lättad, tänker jag. Förväntningarna var höga på dramatik trots att isen i år inte varit mycket att orda om: utan ordentligt med frost blir det så. Tidigare års skid- och sparkåkning på älven har knappast blivit av – även dessa harmlösa, billiga nöjen tas ifrån oss. Vem det är som tar är svårare att reda ut fast svaret i mitt tycke är solklart. Men alla tror inte på Greta. Förklaringen med Gud är lättare för många.
Själv missade jag de dramatiska stunderna när proppbildningen var på väg. Däremot fick jag en kväll se den förlösta älven flyta med sin efterbörd. Solen lyste och sceneriet med både is och fritt vatten var återigen mäktigare än man mindes. Som vanligt var det väldig variation: tungt flytande flak i olika former, prasslande rundlar, klirrande Iittala-is samsades om vattenfåran och infriade återigen löftet om islossningens magi. Ibland strandade ett stort och tungt block som ett frustande urtidsdjur på sanden.
Utöver mig var det bara en ung pappa med ett litet barn på armen som bevittnade skådespelet. Så jag fick imponeras även av människor som visste hur man uppför sig vid en islossning: med värdighet, stilla undran, som inför en uppenbarelse.
En illröd ketchupflaska flöt bland isen. Den var jag tvungen att plocka upp som ett störande moment även om mitt hushållande kändes lite beskäftigt. Men älven är helig. Den har så mycket att bära.