För några veckor sedan omvandlades Eva Åströms tjänst hos Norrbottens-Kuriren till allmänreporter och länet blev utan en tidningsanställd kulturredaktör. Möjligen borde en sådan som jag reagerat tidigare, i form av en debattartikel, men istället har jag valt att vänta till dess att jag får betalt. Det kan tyckas lite väl snålt, men det våras inte direkt för konsten. För som del av kulturkriget är det vi som målas upp som eliten, i ett försök att rättfärdiga minskade satsningar. Och visst, familjen hade råd med både radhus och Skoda Octavia. Visserligen tvåhjulsdriven, men nog får vi räkna med att mobben kommer och plundrar oss så fort tillfälle och order ges!
Dessutom har flera publicerade debattartiklar redan sagt ungefär det som behöver sägas. Inte för att det verkar göra skillnad, chefredaktör Anton Olofsson slår sig ändå för bröstet, stolt över att man höll ut längre än konkurrenterna. Och inte skall väl kulturen favoriseras med särskild redaktör, menar han, eftersom det ju finns andra ämnesområden utan. Ja, men vilka är påverkade av regelbundna, lokalt präglade arrangemang för publik? Inte teknik, motorer eller matlagning. Inte ens nyheter om resor. I mina ögon är det framför allt sport och kultur som i regional media behöver sådana redaktörer över tid.
Somliga säger att tidpunkten är olycklig. Att kultur behövs för att göra länet mer attraktivt. Jag delar inte riktigt den åsikten, för vi behöver inte mer kultur på grund av de så kallade gröna industrisatsningarna; vi skulle behöva mer kultur istället för dem. Vi behöver en estetokrati snarare än en industrioligarki; vi behöver tillverka sådant som inte också görs för sådant som också skall tillverkas. Bryta vårt prylberoende. Och visst, kulturen är inte koldioxidneutral, men en bok behöver sälja i herrans många exemplar för att den skall vara mindre hållbar än en mobiltelefon.
Socialdemokraten Ernst Wigforss lär ha sagt att ”målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga”. Det där är naturligtvis bara nostalgiskt vänsterflum, för alla vet vad vi måste göra. Inte har vi tid med dans och skit, vi skall ju rädda världen! Vi måste bara gräva upp den ordentligt först, så att vi får tag på vad vi behöver för att klara det! Och då behövs ingen som recenserar dans, utan hellre någon som rapporterar om hur fruktansvärt bra det går för mänskligheten i sitt överlevnadsarbete!