Tidningsbudet har jag väntat på så länge jag kan minnas. I föräldrahemmet var vi flitiga tidningsläsare, den som hade första tjing läste även upp för andra, fast mamma läste sist på kvällen när det var iordningställt för nästa dag. Timmar som hade behövts för sömn användes till delaktighet i en större värld.
Under några år har jag haft brevlådan på andra sidan landsvägen. Sommarmorgnar när jag åt frukost ute hörde jag på billjuden genom byn att tidningen var på väg: förhoppningsvis ett stopp, sedan ett lätt "klånk". Jag var inte ensam om detta – även från grannhusen gick folk mot var sin brevlåda. I byar med äldre befolkning är tidningen en livlina som binder ihop en med resten av världen innan man drunknar i det välkända. Även nu hämtar jag posten i en låda utomhus. Även nu delar jag besvikelsen om lådan står tom och man inte får sin tidning till morgonkaffet.
Under årets jul suddade kalendern ut extremt många papperstidningsdagar. Och coronan en massa fysiska kontakter. Så vi har fått hålla oss underrättade via tråd och skärmar av olika slag. En invänjning vid en framtid som redan är nutid för många. Vi sjuttioplussare ligger i skarven och kommer snart att vara utraderade med våra pappersvanor.
Men det finns ett syskon till tidningar som är lika OK fast en box. Under undantagsjulen 2020 har den gamla hederliga radion inte svikit. I alla fall inte mina kanaler, de ”utan skrik och skrän”.
P1 sände Po Tidholms program om schlagerklassikern ”En vintersaga”. Alla ni som älskar låten eller vill känna er delaktiga i landet Sverige, även vi som inte känt oss inräknade här i Ytterkantssverige, blir där uppräknade, sedda och tolkade. Text och musik som enligt mitt tycke kunde användas som väckarklocka för de julsömniga tonåringarna på första skoldagen. Mig har de flyttat tillbaka till stämningen under mina många bilresor mellan Stockholm och Pajala då landets omfång och variation på riktigt gick upp för mig – och ändå var det ”bara” landet norr om huvudstaden. ”En vintersaga” är förkroppsligandet av allt det vemod som – vid sidan om vännerna – håller mig kvar i Norrland. Och textförfattarna glömmer inte bort grannländerna vilket så ofta sker. Kanske dags för en uppdatering av vintersagan när Malmberget försvinner och nya gruvorter grävs fram på gott och ont.
En liknande känsla av örnblick över landet får man när radions "Nyårsnatt" avslutas med klockringning från ett antal kyrkor från sydligaste Skåne ända till Luleå domkyrka i norr.
Mäktigt och värdigt!
God fortsättning för 2021! Och lycka till er alla vägarnas hjältar som ger oss våra morgonnyheter på papperet!