Mellan pärmarna varvas egna reflektioner med journalanteckningar och de första recensionerna gav en till synes enhällig tumme upp. Det här är välskrivet, sa man. Naket och ärligt. Ocensurerat. Men snart därpå vände vinden. Efter en tidningsintervju som publicerades exploderade sociala medier och i debattartiklar syntes tydligt att det tornade upp till kulturdebatt. Frågan hade nu gått från “är det här bra?” till “får man publicera sånt här?”. På vardera sida stod lika övertygande förespråkare för var sin åsikt och hytte med näven, tuggade fradga och skrek slagord. Ena laget tyckte att boken var farlig, andra laget tyckte att det var trams. Som så ofta när två sidor har bestämt sig blev det en pingpongmatch där folk snabbt försökte leverera sina egna argument för att sedan stoppa pekfingrarna i öronen. Djupt mänskligt jag vet, men också intellektuellt sisådär. Mänskligt på det planet att sådana som vi skriver debattartiklar för att tycka saker och att osäkerhet upplevs som ocharmigt, men också för att ämnet är känsligt.
Så hur är det då? Bör en naken skildring av någons sjukdom publiceras? Det enkla svaret är ja. Eller nej. Boken är de facto publicerad, vilket talar sitt tydliga språk. Den finns i handeln, orden är tryckta. Samtidigt kommer folk med egen ätstörningsproblematik ut och berättar att innehållet är rent skadligt. Lyssnar man med det örat låter det inte solklart att publicera då ätstörning är en av vår tids mest dödliga sjukdomar. Men hur skulle det bli om man aldrig fick skriva något om något, om allt var inlindat i tjugo lager bomull? Forskning har visat att det är bra att prata om saker. Genom att lyfta ämnet psykisk ohälsa kan det bli enklare för andra att söka vård. Samtal kan också normalisera depression och ångest samt ge hopp om en annan framtid. Tyvärr finns det undantag som bekräftar regeln om att prata är grejen. Bland annat som att ätstörning kan smitta av sig och att suicidtal ökar i samhället om man informerar om suicid på fel sätt. Nu är vi alltså tillbaka på att boken både får publiceras och samtidigt kanske inte borde. Och genast känns den här texten inte speciellt charmig.
Det är först när jag lyssnar på en intervju med det svenska stjärnskottet och sångerskan Daniela Rathana, rikskänd från "Så mycket bättre", min ståndpunkt i debatten verkar klarna. Om än bara något. Hon berättar att hon dricker alkohol varje dag för att “det är kul” och bjussar på en minst sagt liberal syn på knark. Det låter härligt, som en rätt glassig tillvaro. I alla fall om man glömmer att det hon faktiskt gör är att dricka alkohol varje dag. Det jag landar i är att Rathana och Meidell får berätta om sina liv och sin glädje, sin kamp och sitt lidande. På samma gång kan orden påverka människor negativt. Det är dags att rycka fingrarna ur öronen och lyssna på båda sidor. För det finns inget som är charmigare än att kunna ta in flera perspektiv.