Jag stod vid en kaffeautomat och stirrade, såg hur strålen fyllde koppen. Så fick jag plötsligt syn på någonting märkligt, en extra liten dos parkerade i koppen precis i slutet.
Så var det, och jag kunde snabbt konstatera att den där lilla extrastrålen var till för att ge kaffet en slags konstgjord lyster. Det var sista dosen som skulle ge de där tjusiga bubblorna på ytan. Som skulle få mig att tro att kaffet var gott, på riktigt.
Såsom schablonen ser ut i reklamen. Ett gott, äkta nybryggt eller nykokt kaffe har ju sin egen stilistik.
Framför mig såg jag hur automattillverkarna stått där framför sin prototyp. Dagen var kommen. Stolt skulle apparaten visas upp för cheferna, och dessutom skulle kaffet sedan möta en testpanel.
Allt fungerade enligt planerna. Nåja, kaffet smakade kanske inte sådär jättebra. Men sådan är kaffeautomatens väsen, det vet alla. Det är smällar man fåt ta. Men värst av allt var att drycken såg så bedrövligt död ut.
– Platt och intetsägande, sa panelen.
– Inte alls som i reklamfilmerna.
Det är lätt att fortsätta föreställa sig besvikelsen. Ledningsgruppens krismöten, och protesterna från den där stackaren som uppfunnit den fina tekniken som skulle revolutionera kaffeautomatens varande i framtiden. Men som nu gått bet bara för att det inte fanns några tillräckligt estetiska och rykande reklambubblor i kopparna.
Vem bryr sig?
Ledningsgruppen brydde sig och skickade tillbaka maskinen, ut till prototypverkstaden igen, och uppfinnaren fick kväva sina suckar.
Det var bara att sätta igång och uppfinna finbubbel. Gärna lite sådär kakaobrunt. Allt för att blidka testpanelen och kunderna. Sagt och gjort. Efter en veckas experimenterande hade den lilla extrastrålen tillfogats.
Nu kan man ju med viss misstänksamhet undra vad den där bubbelstrålen egentligen innehåller, och om den överhuvudtaget har någon som helst kaffeingrediens i sig. Men strunt i det. Poängen i den här historien är för mig en helt annan.
För när jag stod där och betraktade extrastrålen, med alla associationer som den nu väckte, slog det mig att det överallt var mer eller mindre likadant. Samtidens låtsasbubbel. För syns skull.
Och hur vi själva klädde oss i olika dräkter, la till lite extra bubbel i hår och skägg, för att inte behöva misstas för de värnlösa och korkade idioter som vi egentligen var. Eller i vart fall kände oss som, innerst inne.
Allt är inte vad det ser ut att vara.
Jag ville tillägga: Ingenting är någonsin som det ser ut att vara. Det är väl därför man längtar så efter sanning, när tillvaron alltmer liknar en översminkad finne.