Jag till sonen i telefon: De fyra sista siffrorna är 1812 – vad hände det året? Sonen minns inte. Jag: Alexander I och blivande kung Karl XIV Johan tog i hand på att Finland blivit ryskt och en gräns dragits längs Muonio-Torne älvar. I stället för en kung fick finnarna nu en tsar och hundra år av fred ... Sonen avbryter: Äiti, det har jag hört!
Efter ytterligare hundra år är Finland inne på sin tolfte president och tredje kvinnliga statsminister, en ung och kompetent. Jag har lust att skriva till henne, vi har ju badat i samma sjösystem. Vattnet förenar, hon skulle säkert förstå.
Det vatten som följer kungsådran i Muonio och Torne älvar har ett magiskt skimmer: där går en fredens gräns, som ”förenar tvenne broderfolk mer än den skiljer åt”. En gräns som stod öppen för den finska civilbefolkningen på flykt undan tyskarna. Där tullhusen sedan EU-inträdet står tomma. Och nu är denna gräns stängd sedan sex veckor. Bara de med tvingande skäl får passera.
Jag kan förstå varför Finland har vidtagit en så drastisk åtgärd. ”Vårt land är fattigt och så förblir”, för att citera nationalsången. Krympande befolkning, respekten för de äldre som gjort stora uppoffringar med mera. Dessutom en historisk beredskap för blixtåtgärder.
Vad skulle jag då skriva till Sanna Marin?
Ӏrade statsminister!
Jag har full respekt för den finska regeringens beslutsamma åtgärder för att hejda spridningen av coronapandemin, hoppas att de bär frukt. Jag bor i svenska Tornedalen men har min närmaste släkt i Finland, som jag besöker regelbundet. Jag är privilegierad med två språk, hemländer, medborgarskap – jag röstar i båda länderna och känner mig både finsk och svensk. Detta dubbla använder jag för att bygga broar mellan länderna. Jag är medveten om att mitt problem kan uppfattas som ett lyxproblem i en värld full med förtryck, fattigdom, svält och annan ofrihet.
Men jag är mig veterligen frisk och har tvingande skäl att åka till Finland: Jag måste ta hand om nära släktingar som tillhör riskgruppen. De har inga barn, har ont om närstående och vill absolut inte ligga samhället till last.
Det finns många sverigefinländare som väntar lika intensivt som jag. Även om vi förstår varför, så svider det i hjärtat att inte få komma till det land där vi föddes och är medborgare i.
Jag önskar Er lycka till med det viktiga arbetet!
Högaktningsfullt Anneli Mäkinen, Pajala, Ruotsi”