Längre bort på ängen har någon sett björn. Min mamma visar en bild, i dålig kvalitet, från en Facebook-grupp men sen pratar vi inte mycket mer om det. De lågoktaniga sommarhjärnorna orkar helt enkelt inte varva igång. Det har regnat i flera dagar och vi sitter inne vid köksbordet, i skydd från nederbörd och eventuella rovdjur. Jag är mer rädd för norska turister än för björnen, skämtar någon och scrollar vidare på sin telefon. Sommaren i Norrbotten blev inte alls vad vi hade tänkt oss.
Tv:n står på med låg volym i rummet bredvid. Trots att torpet vi bor i när vi är hemma i Pite är så litet att rummen nästan ligger omlott så brukar vi ändå säga så. Rummet bredvid, trots att det bara är ett skynke som skiljer dem åt. Orkar du ta med dig en Pepsi Max till sovrummet, skämtar vi trots att man nästan når till kylskåpet från sängen.
Det är ett program om historia som rullar. Det förstår jag efter ett tag när jag hör något om feodal och något om skrå och svälten. Sedan börjar de prata om norra Sverige. “I norra Sverige har det aldrig funnits någon adel. Där finns bara barrskog. Ingen bördig mark, kort odlingssäsong och därmed ingen möjlighet för någon adel att verka”. Berättarrösten klappar oss ofint på huvudet och jag blir förbannad. Som om kärva förhållanden skulle vara en nackdel?
Vi kanske inte har haft någon adel, men det har gått bra för oss ändå. Vi kanske inte heller fick sommaren vi förtjänade men vi gjorde i alla fall vårt bästa. Precis som vi alltid gör här uppe. Kämpar på. Dåligt väder har vi brottats med i århundraden, oavsett om det handlar om att odla säd eller anordna festivaler. Putte har lekt i Parken och i Pite har vi dansat och lett. Folk från söder kommer hit och äter våra hjortron och klampar i våra skogar och vi kämpar på.
Vi var på bröllop i Sävast och min sambo, som är från Stockholm, kom hem med bett exakt överallt. Jag hade inte ett enda. Myggorna väljer sina offer och de vet att det inte är något blått blod i mina ådror. Ingen adel här inte.
Jag såg Håkan Hellström på Pite Havsbad och det var väl okej. Lagom med folk, ingen hysteri eller så. Inte som när Ronny Eriksson spelar. Vi kämpar på. Rikspressen försöker gång på gång förstöra bilden av den norrländska typen, personer med integritet och önskan om att vara för sig själv för en stund. De avmaskade Hooja och vi ryckte på axlarna. Orka Mallorca. Vi kämpar på.
Hemma på gården har solen nu börjat gå ner på kvällarna och det skymmer över älven. Mamma ropar att en havsörn flyger förbi men ingen orkar gå ut för att titta. Med all sommarhets som försiggått där ute har det trots allt varit rätt skönt med några veckor bortom bruset från resten av världen. Vi kanske aldrig har haft någon adel, men vi kommer alltid ha allt det där andra. Ljuset, lukterna och eventuella rovdjur. Det blir aldrig riktigt som vi har tänkt oss här uppe i norr, men vi kämpar på.