William Shakespeare säger något viktigt om den utdragna pinans karaktär, så aktuell under varje påsk och nu under vårt andra coronaår. Hur man än förhåller sig till sanningshalten i Bibelberättelsen om Jesu död så kan ingen förneka sanningshalten i korsfästelsen som gammal straffmetod med garanterad pina. Och i hans och många andras fall ett lidande utan egen förskyllan. Lidandet som ett normaltillstånd för jordens befolkning genom tiderna. Allt detta tunga stoff har blivit till fantastiska musikstycken, dramatik och filmer – tyvärr måste allt detta i år avnjutas i avskildhet.
Påskens berättelse om Jesu död blir nu raka motsatsen till julberättelsen om hans födelse, vars hoppfullhet jag tycker är en viktig lärdomssaga om hur människor hör ihop med varandra, djuren och allt levande. Många av våra liknelser kommer från Nya testamentet. Trots ofta oöverträffade så är de på väg att glömmas bort – vem talar till exempel om ”änkans skärv”, min personliga favorit? En stor levnadsvisdom ekonomiskt inpaketerad.
Minns från min barndom på 1950-talet hur lång långfredagen var. Ledigt från skolan men väldigt lite ledighetskänsla. Inga besök, inga högljudda sysselsättningar, och ingen bio på Folkets hus dit byns unga i vanliga fall åkte under helgkvällarna. När tv-n kom kunde vi se allt på film hemma. Under flera långfredagar minns jag att jag läste Mika Waltaris historiska tegelstensromaner.
Även den moderna kyrkan i min hemförsamling i Finland berättar om påsken. Altartavlan av björk föreställer Golgataberget i Jesu dödsögonblick. Själva kyrkobyggnaden har formen av en fisk. Oerhört modernt, tyckte man när kyrkan på 1960-talet ersatte en nerbränd träkyrka med dess detaljrikt berättande altartavla.
I år kommer min påsk att bli en sorgens tid. En närstående sedan många år har gått bort i covid-19. Detta skedde på ett universitetssjukhus dit hon kom direkt efter insjuknandet. I cirka tre veckor låg hon där, ensam i rummet, mestadels i respirator. Hon dog ensam och barnen och barnbarnen kommer resten av sina liv att leva i ovisshet om hur det riktigt var. Det stora steget, ett hopp över till det okända då man helst ska ha en hand att hålla i nattens ensamhet.
Detaljerna är omänskligt hårda, det hade räckt med förlusten av en familjemedlem.
Häromkvällen intervjuades överläkaren på sjukhuset om coronaläget. Han verkade inte hysa stort hopp om att kunna ge så mycket mer vård än den som min vän fick. Detta i ett av världens rikaste och mest utvecklade länder som varje år delar ut ett Nobelpris i medicin och på alla sätt ligger i framkant. Men det gäller inte den riktigt nära världen: att finnas där, hålla i handen, bryta tystnaden med några vänliga ord. Att dela det ofattbara när tiden har runnit ut genom den hårdaste natten.