Nej, någon vidare globetrotter har man ju aldrig vart. På det glada 90-talet var det nästan obligatoriskt att "backpacka" i Asien och Australien. Alla gjorde det. Men icke unge herr Stenlund. Nej tack, på sin höjd en cykelsemester i Norge. I och för sig var den turen strapatsrik så det räcker. Men det tar vi en annan gång.
Ska man tro på zodiakens tecken så är jag en klockren oxe. Citat: "De älskar mat, musik, konst, naturen." Eller "En oxe trampar gärna på i gamla hjulspår och kan ha lite svårt för att testa nya saker". Jag är således jordnära och har aldrig riktigt längtat bort. Det stämmer faktiskt ganska bra. Jag vägrar inte att resa, men det är inte livsviktigt för mig. Det där behovet att se allt innan jag dör har aldrig riktigt infunnit sig.
Men det finns en plats som jag längtar till. En plats som på något sätt känns som hemma. På andra sidan Atlanten i det stora landet i väst. En plats som känns lika bekant som Gamla Bergnäset på andra sidan Brooklynbridge. Hela min uppväxt har populärkulturen skickat bilder och känslor från New Jersey till mig. Och den gör det fortfarande. Ända sedan Springsteen skickade Greetings from Asbury Park har jag haft någon slags romantisk bild av New Jersey. Det finns en uppsjö av filmer. Zack Braffs underbara Garden state. Stallones bästa rulle Copland och samtliga filmer av en av mina favoriter, Kevin Smith, är bara några exempel. Och då har jag inte ens nämnt Sopranos eller The Fighter.
Det är något med det vanliga USA som lockar mig. I skuggan av New York City verkar allt vara så vanligt, trots att storstaden med stort S är så nära. Det handlar alltid om vanliga människor. I Smiths Clerks får vi följa killarna som sliter i lokala videobutiken/kiosken. De som aldrig tog sig iväg. Garden State handlar om en man som återvänder till sin mors begravning. Många av Springsteens låtar handlar om uppbrott. Att dra iväg, att lämna allt bakom sig. Born to run, Thunder road, Hungry heart, Atlantic City, för att nämna några.
New Jersey är alltså ett ställe som man drar ifrån. Stannar man är man en loser. Jag generaliserar naturligtvis. Den här analysen är totalt fri från fakta. Jag har aldrig ens vart i Amerika. Den grundar sig enbart på känslor. New Jersey är en av USA:s minsta stater till ytan. Men dess 8,7 miljoner innevånare gör den till den folktätaste. Så jag är övertygad om att den rymmer alla slags människor.
Om jag någon gång skulle åka dit skulle jag förmodligen bli rejält besviken. Men visst är det lustigt att det enda ställe jag drömmer om att resa till, är en plats som alla andra gör allt för att lämna. Det är kanske just det som passar oxen i mig.
Hur som helst är Tony Sopranos resa från NYC till NJ fortfarande en av de coolaste vinjetterna. Fortfarande gråter jag som ett barn när Bruce sjunger Tom Waits Jersey girl. Och jag garvar alltid läppen av mig när Jay och Silent Bob dealar utanför Quickstop.
Tar jag mig dit någon gång lovar jag att sända Greetings from Asbury Park.