När de framför "Kruuvamies" på meänkieli får jag gåshud. Det är som alltid när något kommer på sitt rätta språk, det får sin egen själ. Någonstans långt inom mig slår det an en ton, en känsla av något jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Det är många år sedan nu men jag minns det som igår. Min lärare frågar oss skolelever om vi har någon aning om vad Tornedalsrallyt är. Jag är den enda som vet. Hemlängtan, stavas det, svarar jag. Människor som återvänder till sina rötter i byarna när arbetsveckan inne i stan är slut. Kanske börjar allt redan 1809. Då när gränsen i Tornedalen dras, den som delar ett folk mitt itu. Ängar där man har sitt djurbete hamnar plötsligt i ett annat land, och familjer får medborgarskap i olika länder beroende på vilken sida om gränsen man bor. Sedan blir det försvenskningsprocess, skallmätningar, arbetsstugor och förbud att tala meänkieli i skolorna. Efter det kommer flyttvågor mot arbeten i söder och till gruvor i norr. Och hemlängtan.
Den 15 juli firas Tornedalingarnas dag; kanske den minst kända av landets minoriteter. Och ändå, fast jag är uppvuxen mitt i den tornedalska kulturen, har jag så svårt att förklara. Jag tänker på de viktiga älvarna och allt hantverk som följt med dem. Som kunskapen att bygga en forsbåt, att håva sik, att dra not. Eller allmogemåleriet som syns på bleknande möbler. Jag kan se mamma med sin huivi på hjortronmyren, pappa som saltar fisk. Jag minns mormor med stickningen i knät, farfar som med varsamma händer fyller sina näbbskor med skohö. Och på ett gulnat fotografi; farmors blick in i linsen när rasbiologen riktar kameran mot henne. Jag bär med mig berättelserna, jakten, fisket, bärplockningen. Historien. Sammanhållningen över generationer. Ditt liv är också mitt, vi bryr oss om varandra, vi hör ihop. Tillsammans är vi starka. Är det den tornedalska själen?
Regnet har nästan upphört helt. Hangasjärvi säger att konserten avslutas med en psalm. Tonerna klingar vackert genom kvällen. Kanske är den tornedalska kärnan här, i melankolin och vemodet, tänker jag. Men ack så jag bedrar mig. Hangasjärvi skiner upp. Inte avslutar vi väl med en psalm, säger han, och plötsligt vänder allt. Livet tar över, dragspelet som hanteras lika varsamt som handfast får publiken att gunga i takt med Hangasjärvis svarta näbbsko. Munterheten sprider sig, och nu vet jag. Det är ju här den finns, när musiken och livsglädjen sprider värmen ända ut i fingerspetsarna. Just ikväll har den tornedalska själen bosatt sig här. I lyckan, i musiken och i det ljumma sommarregnet som långsamt försvinner.