Utan snön i mitten av november känns mörkret än mörkare och kylan än kallare, och rymden med sina bleka stjärnor är oändligt skrämmande vacker.
Det var då en bedjan om hjälp gick ut på facebook. Hos den nederländska familj som flyttat till byn under hösten hade två små ponnyer rymt från sin hage. Två små ponnyer som inte var vana vid kyla och inte var bekanta med trakten hade sprungit rakt över dödens väg och försvunnit in i svärtan.
Fyrhjulingar och bilar med extraljus började med ens att cirkulera. Dock utan resultat. Jag vände och vred mig när natten kom, tackade bergvärmepumpen som jobbade hårt för att hålla mig varm och lyssnade till isen som då och då, i försök att lägga sig tillrätta på storträsket, ropade till.
Jag tänkte på att min sömnlöshet ändå måste vara långt lindrigare än hos nederländarna uppe vid E10. De som ser långtradarna dåna förbi omedvetna om vad som kan finnas framför dem.
Radions trafikmeddelande om hästar på vägen vid Lansjärv kom nästa morgon. De små ponnyerna försvann dock igen, dit där inte ens en drönare kunde se dem. I ett tunt lager frost kunde hovspår anas för att sedan upphöra, och mörkret föll snabbt som sig bör i november. Graderna var minus 22.
Jag skämdes över vår natur. Skulle vår vildmark vara så grym att den slukade familjens hästar? De som varit så modiga att flytta till en plats där knappt någon vill bo. Varför ville ödet göra det så svårt för dem som vågade? Kanske skulle deras drömmar nu krossas, och lika snabbt som de kommit skulle de lämna oss igen.
Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa. Promenerade i berg och skog och sly. Hittade en bajshög och fann att den var frusen. Rapporterade inom sökgruppen. Hoppet avtog med dagarna som gick, men med helgen kom också de yngre hem till byn. De gränslade sina fordon och gav sig ut i mörkret, spårade färska avtryck en mil bort. Från ett berg kom nästa morgon en rapport om levande hästar som sprang mot E10. Skallgångskedjan ställde sig beredd.
På jobbet, långt från händelsernas centrum, mottog jag liveuppdateringar. Mitt hjärta slog hårt när meddelandet om infångandet kom. Inte bara för hästarna och deras ägare, utan också för att byaandan så starkt visat sig. I glesbygden är det så vi jobbar. Det är så vi måste jobba för att överleva.