Första veckan tillbaka efter en halv evighet i karantän och korridorerna myllrar av Fjällräven-ryggsäckar fyllda av förväntan. Fiken är smockfulla, gruppsalarna uppbokade till bristningsgränsen och det sitter människorna på golv och i skrymslen, ivriga att komma igång; med studierna och med festerna. Det ligger i luften, sjöng Tomas Ledin. Någonting är på gång.
Jag är också här, redo att slutligen få testa på hur det är att vara student på riktigt. Det här är mitt fjärde år på psykologutbildningen men det första året spelade jag hockey samtidigt och var aldrig här. Inga föreläsningar, ingen klass att omfamna. Bara tentorna och läxorna som lästes hemma på kammaren. Sedan kom pandemin och digital utbildning i två år. Inga mingel med klasskamraterna, inga ansikten som gick att läsa. Bara skärmarna och trötta uppkopplingar. Jag har längtat efter det här och det går att ta på.
En sak man tänker om livet på universitet, i alla fall i min romantiserade bild av det livet, är att samtalen här ska vara annorlunda. Nyfikna, utforskande och uppdaterade. Man tänker, förlåt jag tänker, att det ska finnas en strävan mot att förstå mer av vad som händer i världen och att man ska utmana varandra i jakten på sanningen. Här menar jag absolut inte uteslutande det som står i läroplanerna eller nämns på kursintroduktionen utan sånt som rör frågor om saker som spelar roll på riktigt; framtiden, samhället och livet. Bara människor som lever under en sten har undgått att det är val snart. Bussarna är prydda med ansikten, affischerna vid vägkanten lovar en massa och i varje tv-kanal står någon besvärad partiledare och slingrar sig effektivt. Pakterna, löftena och väljarnas gunst. Gängskjutningar, public service och kärnkraftverken. Det är nu vi ska bestämma hur skiten ska lösas. Det är det här vi ska prata om i korridorerna.
Men så blir det inte. Inte ett ord om liberala kappvändare, främlingsfientlighet eller socialistiska försök att närma sig höger och vänster på samma gång. Vi pratar absolut inte om opinionsundersökningarna när vi sitter där innan föreläsningen om psykossjukdom, nej istället pratar vi om annat. Någon berättar om tågluffen till Italien, en annan om sitt sommarjobb och jag berättar en trött anekdot om när jag glömde min telefon på biltaket. Jag kom hit med en tanke om att vi skulle förändra världen men gick hem med ett tips om en bra pastarestaurang i Bari.
På samma sätt som den här texten tog sin ansats i Bob Dylans och slutade med Tomas Ledin, också det en metafor och en tidskapsel, inser jag att det stora problemet är att folk kanske bara inte orkar. Att jag inte har orkat. Vi gömmer oss under en sten för att slippa stirra rakt in i tv-sminkade försök att försvara sin position men det här är inte hållbart. Under en sten sker ingen förändring, där gömmer sig inga nyfikna samtal om en bättre värld och där hittar vi ingen förståelse. Idag är det jag som pratar politik på campus. Må det bära eller brista!