Foto: Petra Älvstrand
Det började med en regnig och kall lördag på Porsön, följt av strömavbrott under huvudakten i Råneå och avslutades med stormbyar i Antnäs. Kommunens drogfria, gratisfestival som främst riktar sig till ungdomar mellan 13 och 20 år, har kantats av viss uppförsbacke under andra upplagan av konceptet LÅ Vibe.
Förutom väder, vind och teknikmässiga amatörmissar, bestod publiken många gånger av fler vuxna och småbarn, än tonåringar i målgrupp.
När den inte bestod av nästan ingen alls.
Barn som springer runt med föräldrar hack i häl förtar känslan av att vara i ett ungdomssammanhang. Utan att ha tolkningsföreträde i hur det är att vara 15 år idag, går det med viss säkerhet att säga att det är få av dem som vill dansa med kompisar på samma konsert som föräldrar och småsyskon är på.
Det är känt att tonåringarna är en svår grupp att nå fram till och gränsen mellan tufft och pinsamt är hårfin, bräcklig och ständigt i rörelse. Arrangörerna har gjort ett digert arbete med att nå ut via trendkänsliga formuleringar i sin marknadsföring, bokningar som rimmar med ungas filterbubblor och Luleåbördiga hiphop-kollektivet Bieffekt som "host" under alla tre tillfällen.
Bieffekt blir festivalens stabila, trygga punkt. Trots gles uppslutning till deras mellanakter lyckas de skapa energi och de besitter värme, talang och karisma. De skapar musik som känns skarp, aktuell och helt rätt i sammanhanget. Kanske kan de bana väg och inspirera kreativt nyfikna på plats?
Men bristen på fler unga i publiken får frågorna att hopa sig vecka efter vecka. Fungerar det här konceptet? Hur många ungdomar krävs det för att det ska räknas som en lyckad ungdomsfest? Bara att jag behöver ställa mig frågan kan vittna om det motsatta, men samtidigt är det något som händer under spelningarna med tonåringarnas egna favoriter – Kaliffa, Loam och Greekazo.
Under de spelningarna fylls publiken av luvtröjor, lågmidjade jeans, kepsar, blekta hår och händer som instinktivt döljer ansiktet när en kamera kommer i närheten. Under de spelningarna värmer det mig att se ett initiativ som ger tonåringar chansen att skapa konsertminnen i en miljö som är utformad för dem, på deras egen plats i deras kommun.
Cleo och Movits står för de mest kvalitativa och största musikupplevelserna. Det är även de som drar störst, och äldst, publik. Cleo gör Råneå till en plats att minnas och Movits får Antnäs IP att kännas för litet för sammanhanget. Även om publiken är i det stelare laget är det fortfarande två av sommaren i Norrbottens bättre spelningar med två av norra Sveriges bästa artister.
Det kan upplevas som en aning tondövt att sätta sista upplagan samma kväll som Luleå Prides fullspäckade lördag. Samtliga kvällar har även varit huttrande kalla. Kanske kan det värt att kolla över datum och utformning för nästa gång. Kanske är den bara himlen överflödig. Kanske kan ett tak och en mer exklusiv yta för unga locka fler i målgrupp.
Klart är det i alla fall att det finns nytänkande framåtanda i att vilja ta kulturen till människorna, i stället för att det hela tiden ska vara tvärtom. För att skapa ett levande Norrbotten utanför städernas kärnor, är detta ett steg i rätt riktning.
Se bildextrat från kvällen i Antnäs här.