Det hävdas att minsann ingen kommer för att tacka en när man är förbrukad och att man utan undantag får ligga ensam och tyna bort på äldreboendet; att folk i allmänhet och människor i synnerhet är som rovdjur som själva blivit för lata för att jaga.
Hellre uppmanas man att kvittera ut förlusten långt i förväg, med bägge fötterna uppslängda på soffbordet, inväntande den där dagen – om den så dröjer tjugo eller trettio eller fyrtio år – då man till slut äntligen skall få fälla den där sista meningen, den vars återvändsgränd vänder runt i ännu en återvändsgränd, och som kväser de sista spåren av kollektivt tänkande: ”Vad var det jag sa? Inte är det nån vits man håller på, när det alltid är man själv som åker på att göra allt.”
På samma sätt som att den som gör någonting vill vara med andra som gör någonting vill den som ingenting gör också göra det med någon annan, så att de slutligen är tillräckligt många för att starta en sexlagsserie i fotboll – om det inte hade varit för det att de är sådana som aldrig gör något – fullt upptagna i sin oupptagenhet av att ordlöst räkna sig fram till alla tack de aldrig behövt sakna och de ersättningslösa timmar de aldrig behövt svära sig fattiga över. Men lön tar man av arbetsköparen och tack får man av sin medmänniska.
Att inte bränna ut sig för sin arbetsköpares skull är klokt, men arbetslivet är lyckligtvis inte hela livet. Ändå är det som att skiljelinjerna mellan olika typer av relationer är mindre tydliga idag, att vi tänker på alla handlingar som görs för någon annan som om de vore del av en arbetsbeskrivning, en överenskommelse om arbetstid och rimlig lön för mödan. Möjligen beror det på att vi jobbar allt mer, möjligen på att gränserna mellan arbete och fritid förväntas vara flytande. Eller kanske beror det på att allt fler av oss är egenföretagare, att vi säljer tjänster till varandra i en värld där varje medmänniska är en potentiell kund. För innan vi överhuvudtaget ens funderar på att lyfta fingret, så måste vi sätta oss ner och räkna på jobbet.
Så, hur många tack är egentligen nog för att det skall kännas värt att vara en medmänniska? Med hur jämna mellanrum måste de komma för att man skall orka fortsätta att ge? Och vad är det som duger som tack, en kram, ett ord, en tjänst i gengäld, en blombukett?
Eller skall du medge att du vill ha betalt för att orka hålla masken?