En lång stör ligger fortfarande på marken, grånad och glömd sedan länge. Nästan dold av sly. Det är rester av en saura, en myrhässja. Det är det enda som minner om livet som en gång fanns här, i utkanten av byn.
Annat är det i Erkheikki i Pajala kommun. Här är den 250 hektar stora Vasikkavuoma högst levande och en av norra Europas största slåttermyrar. Här har man sedan flera hundra år tillbaka slagit hö till sina djur och myren har alltid varit en viktig del i människornas liv. Området är ett naturreservat med arter som bara växer på myrmarker där gräset slås och här samlas dessutom ett stort antal fågelarter. Att blicka ut över denna enorma slåttermyr med sina hölador är en upplevelse i sig och lockar 10 000 besökare varje år. Att den också är viktig kulturhistoriskt får hjärtat att slå lite extra.
Bevarandet av slåttermyrar har varit möjligt tack vare ekonomiska resurser som fördelats via Länsstyrelsen. Men nu kanske det är slut med det. I år har nämligen regeringen fattat beslut om att inga bidrag alls ska ges till myrslåtter. Enligt Länsstyrelsen är det 100 miljoner kronor som Norrbottens landsbygd skulle fått ta del av. Ännu ett dråpslag mot glesbygden, med andra ord – och mot det kulturarv som myrslåtter faktiskt är. Bidraget för att hålla myrslåttern igång har inte bara resulterat i öppna landskap, det har gett arbete och avkastning i form av olika kulturprojekt. Bland annat.
Tillbaka till myren och tidens vingslag. Minnet av människor som under de korta somrarna kämpat för att få ihop hö till sina djur. Längs älvarna har de färdats, genom skogar har de vandrat, för att få föda till boskapen under kärva vintrar. Hässjor, den fina vingen på lien som lade de slagna stråna i rader, räfsorna som samlade ihop; allt är hantverk skapat av människor med kunskap som sträckt sig över generationer.
Om ingen längre tar hand om våra gamla slåttermyrar, vad händer då? Skogen breder snabbt ut sig över öppen mark och döljer det som varit. Får vi aldrig mer se brushanens parningsdans om våren eller myrbräckans gulskimrande blad? Aldrig mer känna doften av nyslaget starrhö. Kanske blir det bara en grånad stör, övervuxen av sly, som till slut är det enda minne som finns kvar av livet som myren gav.