Vi sitter under gårdsbjörkarna och går igenom det vanliga. Vad vi läst för böcker och konsumerat i medierna: coronan är inte längre allenarådande – men vi håller avstånd. Mycket om radions "Sommar" som haft flera givande pratare. Lilly har inspirerats till "Ålevangeliet" och jag väntar på min tur till boken. I stället för Sargassohavet nöjer jag mig med brunnar och berättar om vattenbristen i barndomsbyn, om hur man var tvungen att hämta lagårdsvatten från en skogstjärn! Och om Eeva-Liisa Manners närmaste släkting som mitt i smällkalla vintern ramlade i en brunn och aldrig kom levande upp. Det råkade vara en mammaersättare för den blivande poeten.
Stämningen lättar när grannens goa lapphund med vidhängande matte hälsar på. Matte tänker plocka älggräs till hälsonektar och behöver avlastning med yrbollen. Kusindottern ställer upp och tar en ordentlig runda med vovven, älggräset blir plockat och alla verkar nöjda.
Men för att det inte ska vara för bra så kommer vi in på bristen på ängar, alltså sådana som hävdas med lie och muskelkraft. En väldigt fin äng är nu borta i centralorten och har ersatts med den sedvanliga gröna stubben – tråkigt och fel i den historiska miljö som det är fråga om.
Kanske är det en robot som sköter jobbet, ni vet de där svarta små ”varelserna” som påminner om pansarvagnar. Man sparar tid och slipper knattret från de sedvanliga gräsklipparna. Nackdelen (med båda maskinerna) är att antalet humlor minskar katastrofalt. De där mörka, burriga brummarna som sköter om pollinering och håller det biologiska systemet igång.
Och snart bryts idyllen nedanför oss när de nya superleksakerna gör sitt intåg: vattenskotrar i stolt stegring uppför Torneälven! Hur klarar sig andfamiljerna, är min första tanke. Jag träffade ju en under morgondoppet i älven. I ett huj dök de ner när de såg mig men hinner de undan dessa vattenmonster i den grunda älven? Och hur går det med laxarna som leker! Jag ser sällan roddbåtar med stilla puttrande motorer, även om det är strömt så borde det finnas några. Absolut inga vattenskotrar ska det vara!
När jag tar mig hem i sommarnatten kommer jag på vilken bild som föresvävat mig under kvällen: ”Nordisk sommarkväll” av 1800-talsmålaren Richard Berg. En man och en kvinna står på en balkong mot bakgrund av ett sommarlandskap i kvällsljus. Vackra personer med stram hållning i profil – ett par – som tittar ut över samma mål men tycks sakna något, kanske ett inbördes sammanhang. Det är hisnande vackert men på något mystiskt sätt hotfullt – kanske ska de skiljas. Från varandra eller från det vackra landskapet?
Tittar vi också ut över något som vi snart inte har kvar, vi och våra efterkommande?
En sommarkväll med natur till hundra procent – det är den som hotas. Jag hoppas att Naturen ska stå på sig lika bra som fågeln i Hjalmar Gullbergs dikt "Häger på bryggan". Observera att både hägern och människan blir kvar men med delvis nya roller:
Jag låg på bryggan naken då en häger
stod ljudlöst, kommen som från ingenstans
bakom och lät mig på mitt hårda läger
död som en sten bli kvar i solens glans.
Landskapet hade fått en annan mening.
Jag ägde inte bryggan. Den var hans.