Som intervallskrönikör löper man alltid risk att komma sent in i debatten. Förra veckan tänkte jag mig att den här veckans krönika skulle handla om Aftonbladet och Hooja, men sedan dess har många hunnit tycka till. Det krävde en kursändring, så jag ger mig på ett åsiktsmedley istället. Om de senaste turerna. Och jag börjar där det var tänkt, med Aftonbladet.
Att publicera uppgifter om personerna bakom Hooja var inte fel. En önskan om att lämnas i fred är inte gott nog som skäl för att belägga något med sekretess. Att man inte avslöjar alla maskbärare är inte heller det ett skäl för att inte avslöja Hooja; att man tidigare gjort fel betyder inte att man skall fortsätta göra det. Däremot var avslöjandet journalistik i den mening att det kom som en panikreaktion på ett och ett halvt års dålig sådan.
Hooja har varit ständigt efterfrågade av media, men deras medverkan har alltid skett på deras villkor. Det är inte journalistik, det är reklam.
Avslöjandet av Hooja är inte ett uttryck för kolonialism. Det finns nämligen ingenting antikolonialistiskt i att ha blivit omhuldad av varenda större medialt sammanhang i landet. Det är heller ingen tillfällighet, för genom maskerna har Hooja med tiden kunnat mejsla fram en oförarglig persona som inte stöter sig med någon. Och eftersom ingen har bemödat sig om att ta reda på vad pojkarna bakom maskerna verkligen tycker har varumärket Hooja lärt sig att värja sig mot allt som kan skava.
Symbiosen dem emellan skapar en Norrlandsfigur som aldrig bjuder verkligt motstånd. Det finns gott om goda skäl att hata centralmakten för vad den gjort när periferin väl bestämt sig för att göra motstånd, men detta är inte ett sådant. Det är nämligen ingenting subversivt i det att vara med i Allsång på Skansen.
Alla som pratar om den här landsänden har ett ansvar för bilden av norrlänningarna och Norrland. Jan Moström såväl som Sofia Jannok, Ida Karkiainen såväl som Hooja.
Ju större genomslagskraft någonting har, desto mer påverkar det den allmänna bilden. Och med det följer en större bit av det gemensamma ansvaret. Det betyder inte att man inte får bre på dialekten eller överdriva sina allra gubbigaste personlighetsdrag.
Det är totalen av vad som kommuniceras som måste räknas. Och för att ta sitt ansvar som opinionsbildande skulle Hooja inte heller behöva berätta historien om varenda tjomme här, men tänker de fortsätta att omsätta miljontals kronor på de schabloner som figuren personifierar vore det på sin plats att de bättre nyttjar de forum anpassade för längre resonemang de fler än en gång fått vara en del av.
Sitt första sommarprogram använde de nästan uteslutande till att spela egen musik och prata om hur grymt det är att få vara kändis, men om framgångssagan fortsätter kanske de får en ny chans att säga något substantiellt redan nästa sommar.