Kanske är jag känsligare än de flesta andra vars förhistoriska släktingar övergav Afrikas eviga sol och vandrade norrut. Kanske var vi aldrig menade att leva på dessa breddgrader. Eller så är det bara jag som hamnat fel.
Jag skulle så gärna vilja vara en av dem som aldrig fryser, som tycker att mörkret är mysigt och köldknäpparna vackra. Faktiskt försöker jag så gott jag kan, men att i återkommande halvårsperioder slåss mot bisterheten är ganska tröttsamt.
I min avsky för vintern har snön blivit en livlina. När jag får skotta är jag för en stund själsligen tillfredsställd. Kampen mot snön är just nu min mest meningsfulla uppgift. Ett arbete där min ansträngning ger ett tydligt resultat. Inga luddigheter. Någonting jag efteråt kan känna mig stolt över.
“Det är längesedan du skrivit nu”, säger folk.
“Brist på inspiration”, svarar jag, uppfylld av tanken om att glesbygdens stillastående tillvaro och obefintliga kulturliv knappast är av intresse för någon. Reflektioner från en snödriva, en färd på dödens väg, en ensam kamp för att lära sig saxofon. Allt som kan sägas har väl redan sagts, och det som framöver måste sägas kan av någon mer finkulturell skribent sägas bättre. Jag behöver inte bidra till informationsöverflödet.
All denna negativitet till trots. Ljusets återkomst har tack och lov fått livsgnistan att börja pyra. Rapparen Hooja gör mig aningen uppspelt. Denna uppfriskande avvikelse från bruset blir för mig en inspiration. En erinran om att en udda röst ändå kan vara viktig för någon, eller flera.
När han i skotermask och glesbygdskavaj på välbekant brytning dramatiserar norrbottningens dryckesvanor, släpbackningskompetens och bastutålighet, blir jag påmind om att kulturella uttryck inte behöver vara fina, det som räknas är känslan i det hela. I en tid av ryssångest, skyhöga bränslepriser och klimatoro kan kulturen lätta på trycket, ge välbehövliga skratt, trygghet, igenkänning och gemenskap. De där sörlänningarna får gärna tro att vi dricker hembränt varje dag. Ett som är säkert är i alla fall att vi vägrar bo i en myrstack.
En inbiten glesbygdsbo som alltid levt i avvecklingens nedförsbacke och djupt i själen blivit ett med hembygdens väl och ve kan inte skriva sina krönikor annat än ur detta perspektiv. Samma inbitna norrbottning kommer att få svårt att lämna kylan för sydligare nejder. Vad som gäller är nog att försöka bli avsevärt tuffare, ja helst lika rejäl som Hooja.