Det har ju gått bort en del manliga författare, som jag höjt i skyarna. (Vad gäller Jörn Donner så kanske jag får återkomma, efter det här med barnen som inte får heta Donner.)
Men bakom utövande kulturskapare finns hårt slitande kulturchefer. Pajala kommun saknade en sådan: inte lätt att rekrytera till nordöstra periferin med konstiga språk och ovana kulturyttringar.
Men det blev en till slut, från södra Sverige, danspedagog, koreograf med mera, vida känd i sina kretsar, men här – hur skulle det gå!
Men hon kom, hon såg och hon vann.
Man ska ta detta rätt bokstavligt: hon bosatte sig i Pajala för de år hon hade kvar innan pensionen. Skaffade sig skidor för att uppleva rörelsen i den nya materien och hon gillade ju alla årstiderna. När bilen hade sagt adjö tog hon sig fram med cykel eller spark, denna starkt blåa spark som talade om att hon var på plats. Hon uppskattade sparkbanorna på älven för fullt, såg dem som en viktig kulturgärning. Hon reste och lärde känna den för henne alldeles nya delen av Sverige med närhet till gränserna. Och hon såg sig omkring för att bli en del av lokalsamhället, lyssnade på folk, pratade med alla. Där var hennes afrikanska barndom en stor fördel – jag minns hur våra nyanlända barn lyste upp när hon tilltalade dem på byn på deras språk.
Tyvärr blev en viktig resa över gränsen inte av på grund av sjukdom. Vi skulle gästat finska Pello på ”De gamlas dans” när gymnasiets andra ring dansar ut abiturienterna, som lämnar skolan för sin tentamensperiod. Det märkliga är att jag då inte kände till hennes dansbakgrund. Men det blev andra evenemang över gränsen. Och en del dans i Pajala.
Det vinnande med henne, det som gjorde att man förlät hennes vilsenhet i den alltmer teknifierade världen, var den okonstlade närvaron – kanske får man till en del tacka dansen för det.
Det var en död hund som förmedlade kontakten mellan henne och mig. Safir, döv storebror till min salige Lotus hade gått bort och lämnat många undrande när ”pelarhunden” plötsligt inte satt på sin plats. Det värkte fram en text genom mig. Denna text visade Safirs folk för nya kulturchefen. Hon tyckte att den skulle publiceras. Det tyckte kulturchefen i NSD också och så blev min första krönika till, i sorgens tecken.
Nu är den blå sparken borta, den lilla kvinnan i lysande rött, blått och turkos lyser med sin frånvaro.
Du vann våra hjärtan, vi saknar dig så, Lena Josefsson.