Hon bankade mig hårt i huvudet
Karriär och blöjor samtidigt. Ett sådant straff och öde drabbar bara kvinnor...enligt schablonen. Åtta blöjor maximalt. Mer har aldrig en pappa bytt. Kvinnan är ju hemma, så mannen kallas ut på övertid.
Men i dag är det verkligen ont om tid. Datorn har krånglat och ett tv-reportage som helst skulle ha varit klart i förrgår strular fortfarande. Det är någonting som haltar med konverteringen till mp4-formatet. Ljudet låter som Kalle Anka.
Ännu är inte månadens räkningar betalda - inte på grund av pengabrist, utan på grund av tidsbrist. Innan jag blev pappa hade jag visserligen fällt repliken "jag har ont om tid". Men jag hade egentligen ingen aning om vad det innebar i praktiken. Nu står jag på dagis och behöver faktiskt åka förbi kontoret och ordna med en sak. Men treåringen ligger just nu i hallen och skriker. Hon vägrar klä på sig.
Jag sätter mig på golvet, blundar och bara väntar. Ett limbo utan dess like, och stresshormonerna rusar runt i ådrorna. Det bultar allt hårdare nu.
Barnet krävde. Och barnet fick. Eftermiddagen förspills på parkettgolvet i vardagsrummet. Jag kände mig sugen på en kopp kaffe. Pulverkaffe hade räckt, men det fanns liksom inget utrymme ens att resa sig och sätta på en skvätt vatten på spisen.
Kommande natt sov jag bara två och en halv timme. Jag satt och jobbade till halv fyra på morgonen. Man får arbetsro när barnen sover. Ibland är det den enda tiden som finns. Men det har sitt pris förstås. Jag hade faktiskt hoppats att det skulle bli drygt tre timmars nattsömn. Med lite tur hade det blivit så. Men minsta dottern vaknade redan innan sex och vägrade somna om. Hon ägnade sig i stället åt att banka pappan i huvudet. Viljan är stark hos mänskligheten, och små barn tar till de knep de kan.
- Vakna pappa!
Te och havregrynsgröt. Min uppfostran är non-auktoritär. Jag försöker respektera barnen som människor. Men ibland får det absurda konsekvenser när respekten är allt annat än ömsesidig. Aldrig tidigare har jag blivit så slagen och klöst. Dumma pappa är ett gott ting att kanalisera sin frustration igenom har jag förstått. Dessutom hörde jag på en föreläsning att män tål slag och smällar mycket bättre än kvinnor. Så det är väl inte mer än rätt att blåmärkena är mina.
Sedan åkte hustrun till USA samtidigt som vattkopporna kom.
I en hel vecka såg jag knappt en vuxen människa annat än genom köksfönstret.
Det är sådant som bara mammorna upplever, om man får tro på barnspalterna. Men det finns pappor också. Och som tur var så höll sig jobbtelefonen ganska tyst under den veckan, och svärmor hjälpte till med barnvakt så att jag kunde jobba den dag då det verkligen krävdes.
Pappor kan ju liksom inte vara hemma och vårda sjuka barn när plikten kallar. Feministerna får säga vad de vill. Men så är det. Bakvänt som alltid.
Men jag kommer att klara det här. För nästa dag är alltid ny med barn. Hennes glödande blick möter mig då jag hämtar henne på dagis igen. Ögonen är så livfulla, så levande. Hon kastar sig i min famn och ber mig:
- Snurra. Snurra mig pappa!
Snurra min älskade. Kom så åker vi hem.
- Vad säger du? Ska vi stanna och köpa var sin glass på hemvägen?
- Ja pappa! Det gör vi.
Så jobbar vi med nyheter