Men hettan har tidvis varit besvärande. Hela södra Finland – den ”tjocka” delen på kartan – har smäktat under ryssvärmen i över en månad, inget regn, knappt någon svalkande bris. Inte lätt för äldre stadsbor i små lägenheter.
Men här i Tornedalen har det varit dopp och båtliv i älven. Den kära gränsälven har bjudit sitt yttersta för att svalka oss, bära oss – och visa sin skönhet i det bländande ljuset. Vattenståndet har sjunkit så man kan se de sepiabruna bottnarna lysa igenom på flera ställen. De gamla strandängarna som ett hav av rosa, senapsgult och gräddvitt – en skönhet som väl ingen kan blunda för. Trodde vi blomstervänner. Så fel vi hade: som vanligt kapades en stor del av växthavet bort. Brett och brutalt! Varför gör man så? undrar folk på strandpromenaden, enligt mångas tycke det finaste som kyrkbyn har att erbjuda.
En förmildrande omständighet är att kapningen i regel sker först efter marknaden.
Marknaden delar sommaren i före och efter. Pajala, Övertorneå och flera orter har sin i juli, årets varmaste månad. De gamla marknaderna hölls helst vintertid då isarna bar.
Pajala marknad är för Tornedalen detsamma som Jokkmokks marknad för samerna. Och det går inte att avvara dem två år i rad.
Så folk gick till marknadsområdet även i år och gjorde det bästa möjliga av situationen.
Njöt av otvungenheten, de spontana mötena på neutral mark, den kosmopolitiska stämningen. Och att handla på gammaldags vis: få varor presenterade och kunna växla några ord med knallarna, en del långväga. (Som tur är finns det rätt många affärer kvar på orten, allt har inte internethandeln lyckats ta kål på. Jag besöker alltid dem först!)
Pajala marknad har anor från 1700-talet. Först hölls den i Kengis, den gamla centralorten med järnbruk, kyrka och prästgård knappt en mil från nuvarande Pajala centrum. Kyrkoherden Laestadius predikade mot ”brännvinsdraken”, prästgården hade utsikt mot marknadsområdet, som gav virke till straffpredikningarna. Pajala församling höll sedermera i många år marknadsgudstjänsterna i Kengis med marknadskaffe efteråt. Jag hann som nyinflyttad delta några gånger och känna historiens vingslag där vi satt i det fria med Kengisforsens brus på lagom avstånd.
Men Laestadius hade även sina vetenskapliga domäner, han hade både tro och vetande. Tänkte på honom när jag lyssnade på författaren och kunskapsentusiasten (hittar inget bättre ord!) Nina Burtons sommarprat i radions P1. Där fick hela världsalltet plats från stort till smått: människor, djur, växter, platser, planeter nu och då – ja, det går inte att återge allt. Ett stort allomfattande ”vi” i stället för ett ständigt ”jag”. Bara att lyssna. Gärna i hängmattan.