När jag först upptäckte den sittandes ovanpå duschstången genomfors jag av en rysning och ville genast kasta ut den. Sedan hejdade jag mig, började tänka på hur ont det alltid gör i mig när människor behandlar djur illa. Hur dåligt jag mår över att vi som art tagit oss rätten att värdera deras förmåga att tänka och känna. Att vi anser att vi kan döma vilka som har rätt till liv eller ej.
Spindlar då? Bara för att de ser ut som de gör riskerar de ständigt att bli ihjältrampade. Folk springer och skriker och viftar, säger att de är äckliga. Oskyldiga små varelser som bara vill få finnas till och sköta sitt.
Alltså lät jag spindeln vara, men för att inte råka komma i närkontakt noterade jag dess favorittillhåll: badrumsskåpet, lysknappen och handdukshängaren. Ibland var den dock spårlöst borta.
“Men där är du ju!” Min röst slutade så småningom att darra och hälsningen innehöll äkta glädje de gånger spindeln efter längre bortavaro återigen dök upp.
Oro är vänskapens baksida. Spindeln behövde få sig mat och föredrog säkert levande byten. Jag fann en slö fluga som jag styrde mot badrumsskåpet. Där mellan schampoflaskan och hudkrämen väntade dess öde. Det hela gick oväntat snabbt. Flugans trötta surr blev gällt och intensivt för att sedan tvärtystna. Åtta ben höll flugan i ett fast grepp.
Sedan dess har det blivit fler. Spindeln buntar ihop dem och fäster dem i hörn och på lister, och fastän det känns äckligt vill jag inte förstöra nåt med att städa. Ibland är spindeln borta i dagar, men dyker oftast upp i vattenångan när jag duschar. När väggen blir för hal att klättra på brukar jag lyfta upp den till en säker plats. Den verkar trivas i mitt sällskap och fastän jag ibland inte vet vad som är fram och bak på den så tycks den iaktta mina bestyr med intresse.
Världen skulle vara så mycket vackrare om vi alla respekterade varandra. Jag vill predika om att allt levande ska värnas, men vet ju att jag själv inte lever upp till föresatsen. Ta bara det här med flugorna. Hur jag kallblodigt offrar dem. Alla myggor jag slår ihjäl varje sommar. Om de bara kunde förstå att lämna mig ifred.
Ändå tycker jag att jag kommit en bra bit på väg mot harmoni, så pass att jag ber spindeln om ursäkt när jag mitt i natten tänder lyset för att gå på toa.