Helt obegripligt, tänkte jag.
Jag funderade ett varv till och pratade med några kloka bekanta om fenomenet. Många konstnärer och hantverkare förtjänar men har ingen plats på den nationella scenen.
Då fick jag en idé.
Jag funderade på mina egna bilder och konstaterade att det, trots den nya teknikens fantastiska möjligheter, är väldigt få som färdats särskilt långt. I alla fall i fysisk form. Bilden från isbanan i Södra Sunderbyn utgör ett undantag, därför får den illustrera det här ämnet. Den har faktiskt varit ända i Göteborg och kammade hem ett pris vid en fotofestival för ett par år sedan.
Jo, jag återkommer till min idé.
Jag hade varit aktiv och skickat in bilden, inte väntat på att någon skulle knacka på dörren. För vi som i olika former håller på med skapande måste vara aktiva själva. Vi må vara bra på det vi gör, men sannolikt är vi betydligt sämre entreprenörer och säljare. Vi vill ju måla, dansa, fotografera, väva, snida eller vad vi nu sysslar med.
— Det är nog lika i hela landet, lika för alla utanför storstäderna alltså, sa en av dem jag pratade med.
Centrum och periferi. Igen. Att vi inte förmår bättre?
— Man måste fara någonstans för att bli sedd av någon för att lyckas söderut. Och då gäller det att bli sedd av någon som är något. Då finns chansen att lyckas.
— Alla vill inte nödvändigtvis lyckas söderut, invände en annan jag pratade med lite skämtsamt.
Nej, så är det kanske. Däremot skulle det definitivt öka chanserna att sälja och därigenom förbättra möjligheterna att leva på sin konst. Besöksnäringen i Norrbotten har sedan längre räknat ut att 250 000 länsinvånare inte räcker till och satsar stort på den internationella marknaden.
Kanske är det samma sak för konsten och hantverket?
Havremagasinet, Konstmuseet i Norr, Galleri Syster, Luleå konsthall och så vidare; det finns fina lokaler i norr. Det här handlar inte om det eller dem. Inte alls.
Vi måste öppna fönstret söderut själva.
Eller rättare, skapa ett skyltfönster.
Min idé är ganska enkel. Den handlar om att Norrbottens Kommuner, Region Norrbotten och kanske ett par tre stycken av länets största företag skulle gå samman och öppna ett galleri i förslagsvis Stockholm. Det skulle inte vara en tillfällig kaffebjudning i Kungsträdgården, inte bara en popup-utställning på någon halvt undanskymd plats över en helg eller ett par sommarmånader i en tillfällig lokal, utan på lång sikt. En plats där vi visar upp konst och hantverk av norrbottniska konstnärer och hantverkare löpande. Med uthållighet.
Det skulle sticka ut.
Ett renodlat norrbottniskt galleri i Stockholm skulle vara en briljant möjlighet för länets konstnärer och öka deras möjligheter att leva på sin konst. Det skulle också visa att Norrbotten är ett län som bryr sig om konsten och dess utövare.
Allt tal om hur viktig kulturens roll är i den gröna omställningen kan ibland kännas lite urvattnat, särskilt eftersom jag inte tycker mig se särskilt många bevis för att det är mer än bara tomma ord. Goda intentioner, visst, men intentioner är inget man kan leva på. Det går inte heller att leva på fossilfritt stål allena. Själen måste ha sitt.
— Ett galleri i Stockholm? Vilken konstig idé, utbrast en jag pratade med.
— Jamen kom på något bättre själv då, svarade jag.
Till de politiker som är med och bestämmer säger jag ”upp till bevis”. Agera. Nu. Inte sen.
Alltså utveckla i stället för att avveckla konst och kultur. Visa mod.
— Det där kommer att kosta, suckade en annan jag pratade med.
Visst, så är det. Men om galleriet skulle få en kommission på 30 procent av det som säljs så skulle det sannolikt dra in en hygglig slant för att klara den löpande driften.
Frågan borde vara om vi har råd att avstå och bli omsprungna av andra?
Jodå, det finns visst konstnärer från länet som har en plats på den nationella scenen, men det finns onekligen utrymme för fler. Ett ”Galleri Norrbotten” i storstan skulle vara ett bra skyltfönster och en inspiration för många.
Och för Norrbotten.