I dag är det inte ovanligt att böcker ges ut på eget förlag, vilket kan innebära att de antingen saknar redaktör eller att någon gjort redaktörsjobbet i en handvändning. Den ensamma författaren är en myt – i bra litteratur är det ofta flera personer inblandade.
En annan trend är att litteratur inte ens ges ut i den ursprungliga formen som är en bok, utan att den bara släpps som ljudbok. Eller ”exklusivt på Storytel” som är pr-namnet. Detta behöver i sig inte sänka kvalitén, men oftast finns det en anledning till att berättelsen bara blev ljudbok.
En tredje risk för dålig litteratur är när författaren fått bokkontrakt just för att hen råkar vara en känd person. Vanligt är att människor med stora plattformar kontaktas av bokförlag, blir ombedda att skriva en bok och får ett förskott för det. Men det kan också röra sig om personer som skrivit ett romanmanus som alla dagar i veckan hade refuserats om det inte vore så att personen i fråga hade många följare på sociala medier. Detta finner jag extra sorgligt när jag tänker på att även det motsatta existerar – aspirerande författare som inte blir utgivna enbart på grund av att de inte är tillräckligt kända eller ses som kompatibla att göras till profiler.
Själv har jag ett påbörjat dokument på min dator med den koncisa titeln ”Bok”, men ju mer jag läser desto mer förstår jag att jag nog inte ska ägna mig åt att skriva romaner. Detta eftersom jag helt enkelt läst tillräckligt många böcker som är skrivna av sådana som inte heller borde vara författare – men likt förbannat blivit det ändå.
Jag har alltså inte ens skrivit en bok och än mindre lyckats få den utgiven. Må hända att det därför verkar osympatiskt av mig att sitta här och klaga. ”Gör det bättre själv”, kanske ni tänker. Men faktum är att jag inte behöver det.
Bara för att jag själv inte skulle kunna skriva bättre betyder det inte att jag inte kan bedöma litteratur. Tyvärr finns dock en bild av att litteraturkritiker är misslyckade författare. Det är en tråkig kultursyn och ett påstående som är nervärderande mot kulturjournalistiken som genre eftersom den inte tar hänsyn till att kritik förvisso är subjektiv, men också professionell. Utöver det är påståendet oförstående till det faktum att jag faktiskt tror att vi litteraturkritiker – om några – är de som älskar litteraturen till den grad att vi inte vill förstöra den genom att försöka skriva den.
Och i att älska litteraturen ingår också att ha respekt för den. Vilket bland annat görs genom att visa att allt som skrivs faktiskt inte är bra.