Kulturen ska kunna allt. Den ska bygga broar, riva barriärer, vidga vårt seende, värna lönsamhet, skapa mervärde, främja turism och vara inslag på konferenser.
Den ska vara detta – och gärna lite till.
Men låt oss tänka följande situation: Vi kilar in på en BB-avdelning och ber barnmorskorna hörsamma de attityder och mål vi tycker att personalen ska ha i sitt arbete. När navelsträngen klipps ska det gärna kopplas till något hurtfriskt om turistnäring och tillväxt.
Vi gör detsamma på en rad andra arbetsplatser och jag slår vad om att vi – fullt berättigat – förr eller senare kommer att få en smäll på käften.
Men se , det här pågår inom kultursektorn. Kulturarbetare matas med tomma attityder, ihåliga honnörsord, tillväxttrumpeter och en smula maktarrogans.
Så fort en politiker säger att kultur är viktigt slår jag ofta dövörat till. Jag kan det finstilta. Det villkorande. Tilläggen. Reservationerna. För att inte tala om dessa plattityder.
Precis som om vi behöver höra:
Äta bör man om man är hungrig.
Sova bör man om man är trött.
Drick när du är törstig.
Men varför slå in öppna dörrar?
Jag vill höra politiker som värnar kulturens egenvärde. Den om att kultur är kultur – utan att behöva vara något annat. Det.
Den dagen politiker inser detta kommer också våra kulturinstitutioner att vitaliseras.
Snacka om win-win-situa-tion, för att använda deras språk. Och så kan vi kanske få en kulturminister värd namnet.
Sluta förklara för kulturarbetare vad deras arbete går ut på. Bränn idén om hängslen och livrem. Våga lita på kulturen.
Bra kulturpolitiker och kulturhandläggare förmår att se detta. De finns och jag blir alltid glad när jag träffar dem. Men de är alltför för få.
Detaljstyr inte. Dyrka upp. Var vattnet och låt kulturarbetarna vara blomman. Låt den växa. Nej, inga gödningsmedel i form av tomma attityder och tröttsamma mantran.
Låt kulturen växa.
Vatten, omsorg, kärlek.
Det räcker.