Ett plötsligt pipljud får mig att rycka till och jag ryggar två steg tillbaka för att sedan stöta in i väggen bakom, mitt huvud spränger och det känns som om hela min kropp försöker vända sig avig genom tinningarna. Jag möter tomma blickar, känner stressen vibrera i luften, jag ser många oroliga svettdroppar pärla sig och sedan guppa nedför rynkade pannor. Någon puttar till mig för att komma förbi i den trånga korridoren. En annan har gråten i halsen. Jag vill bara ta mig levande härifrån, väser kvinnan i hörnet längre bort, rödblossig och märkbart medtagen.
Drygt två veckor efter försvinnandet av den argentinska ubåt som verkar ha förolyckats någonstans i sydvästra Atlanten har man nu avslutat räddningsinsatsen. Jag har ingen aning om hur de 44 i besättningen kände sig, då den skräcken så klart inte går att försöka närma sig, men det är ändå den första tanke som slår mig när jag står där mitt i leksaksbutikens julhets; där det tydligt uppgivna möter det påträngande klaustrofobiska. Visst känner man sig snart skamsen och liten men när människan står och balanserar på gränsen till sammanbrott är helt idiotiska jämförelser som den här inget ovanligt. Vi har alla hamnat där. I mörkret.
Pipljudet som skrämde mig visar sig komma från en kassaapparat för barn i åldern 1–3 år. Är väl inget konstigt med att den kapitalistiska världsbilden ska börja matas till våra små ungefär samtidigt som de börjar äta fast föda. Pappan med gråten i halsen kanske egentligen inte har råd men är rädd för att alternativet ”färre leksaker” hade kostat ännu mer. Kvinnan i hörnet, eller det som nu endast verkar vara spillrorna av henne, längtar kanske bara efter att få ta sig ett glas eller tre. Plus en glögg till fikat. Ett par snapsar, så klart. För barnen har ändå annat att tänka på under julafton. Och jag puttar till någon för att komma förbi i den trånga korridoren.
Ute på gatan igen, nu väckt av minusgrader och insikt, känns min egen önskelista mer given än någonsin. För visst, jag förstår att det kan vara gott med skinka och rödbetssallad, förstår också att Peter Jöback sjunger fint och att tryggheten med traditioner kan vara något lugnande i en värld av förändring och kaos. En värld som är lussebullens direkta motsats.
Det enda jag önskar mig är att vi inte glömmer det som döljs i mörker. Att vi aldrig glömmer dem som inte har råd, de som inte kan eller har lust, de som får titta på din adventsstjärna utifrån kylan. Glöm inte din far- eller morförälder som ännu ett år får sitta där ensam i mörkret för att ni ska fira jul i Thailand. Låt de äldre som känner att det var bättre förr få det bästa här och nu. Glöm inte att barnen är de viktigaste vi har. Viktigare än ett litet glas till. Glöm inte att det är tanken som räknas. Glöm inte att det finns folk där i mörkret som inte har samma tur som du och jag. Det enda jag önskar mig är att vi ska tända ljus.
God jul!