Detta till skillnad från varannanveckan då vi bara får posten tisdag och torsdag. Jag vet inte vad hon hoppas ska landa i lådan. NSD läses numera digitalt och eventuella brev har blivit sms, men kanske dyker det upp några fina erbjudanden som hon inför veckohandlingen i centralortens livsmedelsbutiker kan anteckna på sin papperslapp.
“Ja, sopbilen har du ju inte att vänta den här veckan”, säger jag ironiskt och syftar på de små, små variationerna i vardagen som livar upp folk i små byar. Händelser då man får bygga upp en förväntan och hålla utkik i fönstret.
Jag tänker på hur anpassningsbara vi får vara i glesbygden. Hur vi genom åren med näbbar och klor slagits för vår service, allt som funnits och försvunnit, till att med en axelryckning glädjas åt det lilla. Åt att hälsocentralen har mottagning i byn en gång i månaden, att Gällivare bokbuss stannar till när den ändå måste passera på väg till sina sydliga byar, och att E10-baren är öppen igen.
Nyligen tittade jag på filmen "Kopps", det var några år sedan sist, men mitt skratt är detsamma. Poliserna vars station är nedläggningshotad på grund av att för få brott begås börjar desperat själva arrangera allt från stölder till kidnappningar. Jag associerar till glesbygdens eldsjälar som bevistar allt som anordnas för att påvisa att det finns ett behov, och för att verksamhet ska få finnas kvar.
I min version av "Kopps" fantiserar jag om att man inför hälsocentralens återkommande besök framkallar nya krämpor som behöver ses över. Jag tänker mig högvis av lånade böcker som aldrig blir lästa, samt hur man trots sin hälsosamma livsstil trycker i sig pizzor tills man rullar fram. På söndagen intas därefter den frommes roll i kyrkbänken. Kropp, själ och ekonomi, att stå upp för sin bygd kan vara detsamma som att offra allt detta.
Ibland undrar jag hur det skulle vara att bo i en stad, att inte behöva bry sig om allt sånt här. Hur vore det att leva på ett ställe där allt bara fungerar av sig själv utan ens egna uppoffringar och känslomässiga inblandning? Där det inte är ett steg fram och tre tillbaks.
Jag vet dock att krav och glädjeämnen anpassas till gällande situation, och att man hur det än är alltid ser till att ha något att förvänta. Posten tre gånger i veckan istället för två. Sopbilens tur.
“Och nästa vecka har vi trivselbingon”, säger mamma.